Denna text är skriven 2011-01-04 och handlar om äventyret jag, Marléne och Christoffer fick uppleva då vi åkte trettio mil till Oulu i Finland för att se Volbeat under hösten 2010.
Jag insåg för ett tag sedan att jag aldrig berättade någonting om våran roadtrip till Finland i oktober. För er som inte minns så åkte jag, Marléne och Christoffer till Oulu (Uleåborg) för att se Volbeat. Det var en fredag och vi satt och hackade bänk på skolan som vanligt. Jag kände mig mer eller mindre stressad hela dagen då vi hade en förhållandevis tight deadline - Finland är en timme före oss så man förlorar en timme när man byter land, och den sammanlagda restiden låg på tre timmar. Vi beräknade att anlända i Oulu två timmar innan spelningen om allt flöt på som det skulle, och därefter skulle vi hinna äta och sträcka benen ett tag innan det var dags att hitta arenan.
Så blev det inte. När vi hade kommit hem från en kort skoldag och jag skulle backa ut från gården så skrek motorn lite och det enda som hände var att bilen fick motorstopp. Kopplingsvajern hade gått av. Ringde mamma och var helt förstörd, utan bil så var det svårt att ta sig vidare. Hon nödfixade en hyrbil åt oss och vi var tvugna att ta oss in till stan så snabbt det bara gick. Där förlorade vi en timme. När vi väl satte oss i bilen så sa mammas kollega att om gränspolisen stoppar oss så får vi hänvisa till dem, eftersom man inte får några papper med hyrbilen och det inte direkt är tillåtet att ta den utanför landet.
Sedan första gången jag sa att vi skulle åka till Finland så har pappa alltid sagt att jag ska passa mig för att köra för fort eller göra någonting olagligt i trafiken, för den Finska polisen är så otroligt mycket hårdare än den Svenska. Han berättade hur de skulle slita ut mig ur bilen och slå mig med batong tills jag inte riktigt var vid medvetande och sedan lämna av mig och Christoffer vid gränsen och lämna Marléne i Finland eftersom hon är finsk medborgare. De gånger han sa det så skrattade jag bara åt honom, det kan inte finnas sådana fascister. Jag hade vid den stunden, och har ännu inte, blivit stoppad i Sverige så jag hade just ingenting att jämföra med.
När vi hade passerat Kemi så var det en lättare trafikstockning och gpsen ballade ur så vi var lite osäkra på huruvida vi var på rätt väg eller ej. När trafiken avtog så valde vi att ändå chansa och fortsätta på samma väg. Helt plötsligt så blev det en skogstäckt ödemark och även om motorvägen var hur fin som helst så var det lite oroväckande. Det blev även längre avstånd mellan hastighetsskyltarna och jag blev lite skräckslagen för att jag skulle missa någon. Efter ytterligare några mil så märkte vi att en bil låg ganska tätt bakom oss och hade gjort det ett tag, även om det inte finns så många andra ställen att ta vägen på när man är mitt i skogen så kände vi oss aningen förföljda. Det var vi också, för helt plötsligt släppte den bakomliggande bilen fram en polisbuss. Jag blev alldeles förskräckt och skrek att vi var förföljda av polisen. Strax därpå slog han på blåljus OCH sirener. Helst ville jag bara hoppa ut från bilen och gömma mig i skogen, långt bort ifrån det skräckinjagande fordonet.
Eftersom vi inte var säkra på att de ville stanna oss så svängde jag av vid närmaste parkeringsficka i hopp om att han bara ville att jag skulle släppa förbi honom, men så var inte fallet. Två bilar stannade bakom oss, bussen samt bilen som hade förföljt oss ett tag och som visade sig vara en civilbil. Det klev ut fem uniformklädda män ur bilarna och ställde sig strategiskt - en vid varje fönster och en bakom bilen med uppknäppt hölster (pappa sa senare att han nog skulle ha skjutit efter bilen om vi skulle ha planerat en smitning).
Jag vevar ner rutan och betraktar polismannen. Han var minst 2 meter lång och mer vältränad än någon annan människa jag någonsin har sett tidigare. Han var högrest och det syntes att det var han som var den makthavande mannen med längst militärtjänst, klart han var skrämmande. Han säger någonting på finska varpå jag säger att jag inte talar finska. Han pratade med mannen bredvid honom och jag antar att de funderade på hur de skulle lösa situationen. Ett tag senare så flinar han till och frågar om mitt körkort, med trevande händer så öppnar jag plånboken och ger det till honom. Han gick iväg ett tag, rapporterade förmodligen till stationen, kom tillbaka och frågade var vi kom ifrån. "Luleå", sa jag och kände hur jag skakade på rösten. Han frågade var vi skulle och jag sa "Uleåborg, eh.... Oulu", varpå han ställer en ny fråga på finska som om jag skulle ha lärt mig språket av rena skräcken. "Jag pratar fortfarande inte finska, men hon i baksätet är finne. Prata med henne, snälla!" sa jag och vevade ner Marlénes ruta. Han lyste henne i ögonen för att se om hon var påverkad av någonting och sedan så ställde han samma frågor till henne. De frågade om vi skulle på Volbeat och hur länge vi skulle stanna i Oulu, sedan frågade de om vi hade tagit kort på varandra i bilen. "Eh, ja." svarade hon och som på kommando vände alla poliser och gick tillbaka till sina bilar.
De hade aldrig sagt att vi fick åka och de stod kvar ett bra tag, så jag har aldrig varit så rädd som när jag släppte kopplingen och blinkade ut från parkeringsfickan. Fem mil senare så såg jag hur en polisbil stod på andra sidan vägen, slog på blåljusen och svängde ut åt vårat håll när vi passerade. Min första, och enda, tanke var att "Nu har vi smitit från finska polisen, vi kommer få spendera natten i cell.", men bilen kom aldrig efter oss.
I Oulu så sa några finnar att de rutinkollade utländska bilar men av vad vi har hört senare så var det där ingen rutinkoll. Då hade inte två bilar stannat oss, det hade inte varit fem poliser och de hade troligtvis bett mig blåsa eftersom det var en fredag. Vi hade även tur att de inte bad om att få se ägarbevis på bilen, utan bara släppte oss. Men jag kan ändå med all säkerhet påstå att jag aldrig har varit så rädd för en människa tidigare. Jag körde inte på hemvägen, just för att slippa bli stoppad igen, och jag vågade inte somna ifall någonting skulle hända. Att se den svenska polisen efter den där otäcka händelsen skrämmer mig inte lika mycket, men i Finland kommer jag aldrig våga köra igen.
