OM ATT FÖLJA SINA DRÖMMAR.

Tanken är att jag ska flytta om ungefär tre månader för att utbilda mig inom reklam hundratrettio mil hemifrån under två års tid. Det är någonting jag var velat göra länge, inte själva utbildningen alltså, utan flytten. Jag kan rentav säga att jag behöver flytten, för vad är bättre än en nystart med nya kontakter och nya omgivningar? 

Sedan kommer skräcken. Jag tänker på hur det blir om jag inte skulle att passa in, hur jag kommer att bli förtryckt och sedan tvingas sitta helt ensam i min etta på trettiofem kvadrat och dricka billigt lådvin på kvällarna. Jag känner tre-fyra personer som kan hålla mig sällskap på helgerna, men de bor ändå fyra timmar bort åt olika riktningar så det är inte lätt att få besök på bara ett samtal. Jag som är så blyg, hur ska det gå att öppna upp för en rad nya människor?

Att lämna allting här hemma är ingenting jag tänker speciellt mycket på. Jag kommer ju att komma hem igen, och om mina vänner är verkliga vänner så står de kvar vid min sida även om jag flyttar härifrån. Jag flyttar trots allt i jakt på lyckan, och den finns inte här. Går allting snett kan man alltid komma hem. 

För om jag kommer in på utbildningen följer jag mina drömmar. Jag tänker helt på mig själv och inte på någon annan, och trots all min oro så känns det otroligt bra!

STYRKOR

Jag saknar känslan av att låta benen rulla på upploppet av en 400-metersbana. 

Jag saknar att kunna öka stegen och flyga fram. Att inte behöva tänka på vartenda steg jag tar för att motverka benhinneinflammationen. Den är kronisk och finns alltid med, den är vad som får mig att ge upp med träningen. 

Sjukgymnasten säger att jag aldrig kommer bli bra, att jag aldrig kommer kunna hålla på med idrott på en högre nivå igen. Fast det gör jag ändå, vägrar att tro på att det kan vara över vid 19 års ålder. Att varken få spela eller döma fotboll skulle vara tragedi och förmodligen få mig att bryta ihop. Därför trotsar jag hans ord, springer varannan dag och promenerar ännu oftare.

Vaknar jag upp utan att ha ont i benen brukar jag alltid ta en längre löprunda, mäta sträckan genom GPS-funktionen i telefonen och hoppas på att springa lite längre varje gång. Ibland springer jag till och med på asfalt, bara för att kunna få ett litet hopp om att jag inte är permanent skadad - att sjukgymnasten bara inte ville ge mig falska förhoppningar.

Sex kilometer senare och löprundan har gått förbi utan större problem alls. En kilometer kvar och jag börjar öka tempot. Blir så glad att jag nästintill springer och gråter. Det fungerar, jag är inte förlorad! Ökar steget så gott det går, fokuserar på andningen. In genom näsan, ut genom munnen. När jag ser mitt mål så ökar jag lite till och drar ur alla de sista krafterna ur kroppen. Upploppet har alltid varit min styrka, jag har alltid haft envisheten att använda upp all energi på slutet och tillåta mig lägga mig ner med blodsmak i munnen direkt efter målet. Tror det har med tävlingsinstinkten att göra - under friidrottstävlingarna på högstadiet var det viktigt för mig att visa mig på styva linan. Så har det alltid varit med idrotten. 

Jag ler när jag springer in på gårdsplanen. Tar ett djupt andetag och sätter mig ner med händerna på huvudet. Väntar ett tag med att gå in, det känns bättre att bara sitta och njuta av stunden. Jag klarade det, det är inte över.

FESTIVALPASSION

Tio minuter till bandet börjar och vi ökar takten på stegen. Halvspringer de enkla hundra metrarna fram mot scenen, sen kommer utmaningen. Det är 10 000 personer (förutom oss) som har bestämt sig för att se bandet, men som har varit smarta och ställt sig på en bra plats i förväg. Vi är tidsoptimister, det där med planering går absolut inte för sig. En alkoholhaltig dryck från öltältet innan spelningen har ju absolut ingen dött av, även om det blir lite mindre tid över till att hinna ta sig framåt.

Armbågarna är våra vapen idag, de är välvässade och vi har en hel del rutin på hur de ska användas. Trycker till åt höger, får en irriterad blick riktad mot mig och ber om ursäkt. Så länge man ber om ursäkt är användandet av armbågarna inget missbruk. 

Höger, vänster, höger, vänster. Rörelserna är monotona. Ingen säger någonting, de släpper snällt förbi oss. Jag har en svag panikkänsla från det att jag svimmade på en spelning förra året, men låter inte skräcken ta över utan fortsätter istället att knuffa undan människor med målet att komma längst fram. 

När vi äntligen är framme möts vi av ett obeskrivligt tryck. Hela publiken gungar fram och tillbaka, några försöker ta sig in men vi kallar dem bara idioter (trots att vi nyss gjorde detsamma) och sparkar lite lätt bakåt. 

Spelningen börjar inte på utsatt tid, men det gör de sällan. Vi är glada ändå, pratar med andra människor som upplever samma festivalrus som vi, skrattar och mår bra. När spelningen väl börjar skriker vi som aldrig förut. Att rösten ska försvinna till morgondagen är helt klart kvällens mål.

10 000 människor står bakom oss, hoppar någon annan så tvingas man själv att hoppa för att inte riskera att hamna på marken - men känslan är helt underbar.

Korn live på Metaltown 2011

ATT FLIRTA ELLER MINGLA, DET ÄR FRÅGAN.

Kvällen börjar övergå till natt. Jag är på väg mot puben med de närmaste tjejvännerna. Vi ser fram emot en kväll av mingel, umgänge och skratt. 

Kön är inte lång alls i jämförelse med vad den brukar vara, så vi kommer in ganska snabbt. Väl inne så möts vi av grupperingar - tjejgäng som stänger ute alla andra och killgäng som diskuterar vilken tjej de vill gå hem med ikväll. Könsmässigt så är umgängena inte blandade alls. Det känns spänt och aningen tråkigt. 

Mina vänner går ner för att pudra näsan medan jag tänkte beställa in en öl. Väl vid kassan blir jag omsprungen av en till synes stressad man. 

"Två Heineken tack." 

Jag blir lite överrumplad, vet inte om jag ska skälla ut honom eller ignorera det. Tänker på oturen jag brukar ha i sådana situationer och håller lugnet utåt, även om min kropp skakar av irritation. Han betalar muntert och ställer sig bredvid mig för att betrakta de andra. 

"Jag har aldrig sett dig här förut." säger han. 

"Kan ju inte göra annat än att säga detsamma." 

Vi skakar hand.

 

"Du förresten, man kan ju inte låta en dam betala för sig själv så jag köpte den här till dig." 

Han slänger över en av två heineken. 

"Tack. Du har koll på vad damerna vill ha!"

"Hehe, ja. De säger det."

Vi ler mot varandra och fortsätter konversationen. Att prata med nytt folk är det bästa jag vet. En kvart senare vet jag en hel del om honom och är redo för att gå vidare och fortsätta med minglet, men han är uppenbarligen inte klar med mig.

"Du förresten, du har inte pojkvän va?" 

"Jo, sedan två år tillbaka." 

Jag ser hur han blir ställd, det var inte roligt att prata med mig längre. 

"Vår lilla pratstund är nog över." Säger han och går vidare mot någon annan potentiell dam att dra hem inatt.

MORGONSTUND

Vaknar upp. Det är knäpptyst, inte ens hans andetag hörs. Ett tag funderar jag på om han är död, men när jag ser bröstkorgen röra sig så försvinner tankarna lika snabbt som de kom. Jag stiger försiktigt upp ut sängen, tar på mig morgonrocken och smyger långsamt ut från sovrummet. Går förbi hallen där det står tiotals skor trots att vi bara är två som bor här, vidare till vardagsrummet där gårdagens matrester fortfarande står framme. Vi är inte bra på att diska undan på en gång. 

Köket är en helig zon, där får det inte vara stökigt. Allting är städat till perfektion och kylskåpet är otroligt välorganiserat, man kan nästan tro att matvarorna står i bokstavsordning. Utomhus ser jag hur morgonsolen börjar reflekteras i sjön. En eller två bilar åker förbi lägenheten i vanlig ordning. 

Jag slår på tevatten och går tillbaka till vardagsrummet för att vattna blommorna. Man kan nästan se hur de reser sig och blir lite ståtligare när vattnet nuddar vid jorden. På vägen tillbaka till köket så tar jag in disken till köket. 

Teet är klart, jag mäter kopparna mot varandra trots att de är identiska för att försöka hitta någon med lite större volym än de andra. Skrattar åt mitt misslyckade försök, tar en påse med citronte och häller upp vattnet i koppen. Två minuter ska påsen ligga i, mer än så och smaken av tein blir för påtaglig. 

Jag låter påsen droppa ur och kastar den sedan i sopkorgen. Sitter och smuttar på den varma drycken, har inte tålamodet att vänta tills den svalnar av lite. Tittar ut genom fönstret och betraktar människorna som går förbi. Det är nästan alltid samma personer, men i olika kläder och med olika steg. Ibland är någon bestämd medan någon annan är stressad. En person håller jag särskild koll på, hon går förbi lägenheten vid samma klockslag varje dag och har en väldigt förvirrad uppsyn - som att hon söker efter någonting som inte finns.

Tekoppen börjar bli tom, jag släpper min fokus från fönstret en sekund och ser att han har vaknat och kommit till köket. Kokar en ny kopp te och pussar honom god morgon. Den kommande stunden är våran att njuta av tillsammans innan han beger sig till jobbet och jag återgår till mina vardagsrutiner.

EN HÖSTDAG

Hösten är lömsk. Det ser varmt ut då solen lyser men vindarna är kyliga. Jag lurar ögat gång på gång och tänker att det är varmt ute, till och med de orangea löven på träden inger en viss känsla av värme. 

Koftan är på men inte mer än så. När dörren öppnas så slår kylan till likt en barriär - man kan antingen kämpa sig igenom den eller ta den enkla utvägen och gå in igen. Jag brukar falla för trycket, gärna låsa dörren efter mig så att den elaka luften inte ska kunna ta sig in i huset. 

Men när jag är med dig är saker annorlunda. 

"Fryser du?" hör jag dig säga och plötsligt har du armen runt min midja. Barriären känns inte som någon större utmaning längre och vi går ut i det vackra, om än kyliga, höstvädret. Lövens färger i kontrast med himlen gör mig glad och kreativ. Jag vill ta en bild och kanske till och med skriva en dikt. Istället springer jag ut på det öppna fältet och lägger mig ner. Du lägger dig bredvid. 

När solen börjar gå ner och kylan blir mer påtaglig beger vi oss hem, återigen är vi noggranna med att låsa dörren efter oss för att inga kalla luftar ska få för sig att komma in i huset. Vi tänder en brasa, kokar en kopp te och slår oss ner under den välbekanta filten. Veden blir sakta men säkert förkolnad och medan jag hör hur det sprakar från elden så tänker jag "Bättre än såhär kan det inte bli" och lägger försiktigt huvudet mot din axel.

BOWLINGSKRÄCK

Jag är världens sämsta förlorare. Om jag ligger under med ett mål i NHL så kan jag kasta tvspelskontrollen så långt det bara går och när någon är bättre än mig på någonting rent allmänt (såsom idrott eller något så enkelt som en skriven text) kommer vinnarinstinkten fram - för det är skamligt att ligga efter.

Bowling var en standard på fotbollsavslutningar under tidigare år men jag är för rädd för att prova på nya saker. En gång provade jag, blev ledsen för att jag inte var lika bra som alla andra och vägrade prova igen. Några år senare repeterade jag samma mönster. Det var inte roligt helt enkelt.

Men igår bowlade jag för tredje gången någonsin. Första omgången vann jag, gjorde en spärr och en strike. Ställde mig bland allt folk, log världens största leende och dansade en vacker segerdans. Sedan gick det sämre, klotet åkte åt alla möjliga håll - allt förutom mot käglorna, men roligt var det! Trots att jag förlorade med över tvåhundra poäng i slutänden har jag skrattat, gråtit och gjort allt för att inte bli sur. Mina sammanlagt fyra strikes var storslagna i mina ögon och jag har aldrig varit nöjdare.

Det gäller att våga helt enkelt. Våga släppa lös och våga förlora, för ibland är det också riktigt roligt.

ETT VINNANDE KONCEPT

Jag sitter i köket och hackar lök medan kantarellerna får svettas. De ska koka i sin egen saft och därefter ska smör tillsättas, egentligen har jag aldrig förstått varför men då jag har läst ett recept är det svårt att hålla sig borta från detaljerna.

I rummet intill sitter han och tittar på tv. Jag har sagt att jag inte under några omständigheter vill bli störd när jag lagar mat - det är som att skapa ett konstverk och kräver full koncentration. Kärleken till mat är det som får mig att vilja prova nya, avancerade recept.

Slänger i löken i stekpannan och låter den brynas upp och få färg. Köttet ska inte sättas i för tidigt, då blir det torrt. Plötsligt känner jag hur hans händer tar på min midja och jag vänder mig om.

"Jag har sagt att du inte får komma hit när jag lagar mat."
"Jag vet, men det är svårt att motstå."
"... och dessutom skrämde du mig."

Han flinar till, lyfter upp mig och bär iväg mig till rummet intill. "Jag ska nog få dig att tänka på någonting annat än mat."

Han kysser mig på halsen och jag känner hur ångesten sakta träder fram. Att bränna löken vore en synd. "Stanna här" säger han och går mot köket. Jag har svårt att lita på att någon annan ska kunna ta hand om matlagningen på mitt sätt. Minuten han var borta kändes som en evighet och jag kunde inte göra annat än att tänka på sätt som han skulle kunna förstöra fläskfilén på. "Vad gjorde du?" frågade jag när han sätter sig bredvid mig på soffan. "Nä, ingenting. Jag kastade köttet i stekpannan så att vi kan sitta här ett tag till.". Han tar upp mobilen och visar mig ett klipp på YouTube, jag förstår ingenting. Varför kan jag inte bara få ha min plats i köket och laga maten som han har bett om hela veckan? Dras med i stämningen och skrattar åt klippet. Slutar helt hålla koll på tiden och några minuter senare säger han: "Nu är maten klar.".

Jag går till köket utan att förstå någonting. Hur kunde jag låta mig själv bli distraherad på det där viset? Ryggar tillbaka när jag ser stekpannan. "Köttet är bränt." säger jag med en arg ton. Återigen flinar han till och säger "Nej, det är ingen fara. Jag har gett det lite extra kärlek bara!".

"Hädanefter ska jag låsa in mig i köket." tänker jag, men äter maten med ett tillgjort leende på läpparna. Tidigare har det alltid varit jag som har stått för matlagningen helt ensam och han som har diskat - det var hans idé och man kan ju inte vara dumdristig och tacka nej till ett sådant förslag.

När vi har avslutat maten springer han iväg och lämnar mig oförstående. Jag hittar honom i sängen och frågar vad han gör egentligen. "Nu är det din tur att diska, eftersom jag lagade maten." säger han. Innan jag har hunnit säga någonting hör jag en snarkning.

ATT BO

Huset jag bor i är grått med vita knutar. Det har två våningar och sticker ut en del från alla de röda husen i byn. På nedervåningen har vi fönster utan insyn, därför brukar damer som behöver bättra på sin make up ställa sig där för att spegla sig till perfektion - någonting som kan vara obehagligt om man befinner sig i vardagsrummet.

16 trappsteg upp bor jag. Mitt rum är stort, 14 kvadratmeter och kanske större än min kommande lägenhet. Det ryms fotöljer, en tv, min dator och min säng. Jag städar väldigt sällan för en del i mig säger att en frekvent tar bort det hemtrevliga och unika som rummet har. Det som visar vem jag är. För stunden är det nystädat, fönsterna är nyputsade och man kan inte hitta en dammtuss någonstans. Ändå ligger det några klädesplagg på golvet och ett par vattenglas står på skrivbordet. Min prägel finns överallt. Sängen doftar mandarin från en Pillow Mist som jag köpte i Thailand för några år sedan. Blommorna har börjat vissna, jag har svårt att ta hand om dem och antar att det är ett släktdrag då min mor är likadan. På väggen hänger det en affisch från Robbie Williams spelning på Ullevi 2006, den kommer alltid att ha en plats här, vilka faser jag än går igenom.

Garderoben har ett eget rum intill mitt, där är det om möjligt även mer stökigt än mitt rum. Jag har inte lärt mig vad ordning på kläderna innebär och brukar oftast slänga ut allting därefter. Det är alltid något borta, en klänning eller en fotbollsstrumpa, och det är så oerhört enerverande. När jag röjer upp så försvinner det ändå, så jag har slutat se poängen med det. 

Det är hit jag kommer hem efter en bra utekväll, det är i den här sängen jag lägger mig och gråter om någonting känns dåligt. Vid glasbordet har jag gjort alldeles för många skoluppgifter och i bokhyllan finns väl använda böcker som passar både stora och små. 

Det här är mitt hem, det är här jag bor och här jag är uppvuxen. Trots att flytten närmar sig mer och mer och jag sällan är hemma så kommer det bli väldigt svårt att släppa den här känslan. 

LÖRDAGSTANKAR

Inatt har jag och två fina tjejer haft filmkväll. Vi har fått lära oss att troll existerar i Norge (och att de hatar kristna), hur hemsk en exorcism kan vara och även hur det är att älska en kvinna med en svår sjukdom. Natten avslutades med tjejsnack och en liten biltur i ösregnet. Jag var livrädd efter en vattenplaning och var helt beredd på att en älg skulle hoppa upp mitt på den obelysta 97an och förstöra min dag.

Lugna kvällar är himla fina, och att jag får möjligheten till att sitta uppe länge utan ångest över att inte kunna prestera på fotbollsplanen dagen därpå är ganska oväntat - om än otroligt efterlängtat. 

Nu gör jag mig redo för att döma, sedan har mamma lovat mig en romantisk restaurangmiddag innan jag åker iväg till lägenheten och sover inför morgondagens uppdrag. 

Det känns som en bra helg.

FÖRKYLNINGSTANKAR

Kallsvettas. 

Ligger och skakar, ögonen tynger.

Vill bara sova. 

Saker måste göras, försöker ta mig upp.

Faller ihop.

Idag är jag svag, förkylningssyndromen är påtagliga. 

Talkshow hit, såpopera dit.

En timmad moped kör förbi huset gång på gång, eller så är det en skoter. 

Jag vet faktiskt inte, hösten är ett faktum och det är väl därför jag är sjuk.

Skulle det snöa så skulle jag inte bli förvånad.

Dricker te.

Missbrukar strepsils.

Nu ska förkylningen bort.

Om en timme är jag på topp igen.

Det låter som att någon är på nedervåningen, så jag kan inte förmå mig att gå ner.

Sover lite till, hoppas på att vakna upp frisk.

LOVE IS A BAD INFLUENCE

Han hade aldrig varit med om att någon hade haft ett sådant inflytande på honom förut. 

När hon sa att rött skulle klä honom, då köpte han en röd tröja.

Sa hon att han skulle hämta henne från en fest mitt i natten så åkte han direkt, trots att han skulle upp före tuppen för att jobba dagen därpå.

Hon fick det att kännas som om han skulle kunna göra allt för hennes skull, även säga upp sig och resa 1000 mil för att passa upp henne. Hon manipulerade honom och han visste det. 

Han ville ta sig ur, komma ifrån henne. Men på något sätt lyckades hon alltid få honom att ändra sig. Han var kär i kärleken och kunde inte tänka tanken på att sluta vara med henne för alltid. 

När hon sa att hon hade varit otrogen så trodde han på orden som följde därpå - jag ska aldrig göra om det igen. Hon hade lyckats igen. 

Han såg henne med honom på stan ibland efter jobbet, grävde ner sig i sin egen misär och hatade sig själv för att han inte bara kunde bryta upp med honom. Han skämdes för att en tjej fick honom att bete sig så självdestruktivt. 

När hon lämnade honom så grät han för första gången på flera år. Det var då han insåg hur mycket kärleken påverkar en och hur skadad man blir när den försvinner.

HON VAR 17 ÅR

Hon var 17 år och hade hela världen framför sig. Skolans populäraste tjej och kanske kommunens mest kända. Människor som kände henne visste att hon var ambitiös och osjälvisk, motsatsen till vad ryktena om henne sa. Hon kallade det avundsjuka, men kommentarerna kom in innanför huden på henne ändå. 

Skolan gick framåt, hon var alltid i centrum och hon verkade trivas med det - men sanningen var en helt annan. Hon kände sig tvingad att vara någonting som hon inte var, det var hennes pappa som bestämde hennes utbildning och hennes mamma som bestämde vilka kompisar som fick henne att verka mer framgångsrik. Pengar fick hon bara om hon skötte sig och var det alla andra förväntade sig att hon skulle vara. Till slut hade hon inga förväntningar på sig själv längre. 

En dag bestämde hon sig för att bryta sig lös. De fina, välstrukna skjortorna som låg på hennes säng varje morgon hamnade i soptunnan och jeansen hade snart hål på knäna, gjorda med sandpapper. Håret blev plötsligt lika svart som sminket runt ögonen och hon hade aldrig mått bättre med sig själv. Skolan gick inte sämre trots att sällskapet bytte ut, men det vägrade hennes föräldrar tro på och skickade istället iväg henne till en terapeut. De menade att hon hade problem - att hon var svårhanterlig. 

Genom att inte vara under mamma och pappas kontroll längre så träffade hon en ny vänskapskrets och där var även han med stort H, killen med de gyllenbruna ögonen som hon hade betraktat på avstånd så länge. De klickade direkt och hon kände att hon skulle kunna ge upp sitt liv för honom, precis som alla ungdomar gör för den där första kärleken. Han ifrågasatte dock hennes ambitioner och livsval, sa att skolan inte alls var så viktig, att det var någonting som hennes föräldrar hade präntat in i hennes huvud och att om hon ville vara med honom så skulle hon vara tvungen att göra vissa förändringar. 

Hon var 17 år och hade världen framför sig, men stod nu vid sitt största vägval någonsin. Att satsa på skolan eller att släppa allt och rymma iväg med honom. Hon hade lärt sig att alltid gå in med 100%, därför fanns inte heller några mellanting. Problemet var att hon kände att det var hennes föräldrar som satsade åt henne - att de levde deras miserabla och misslyckade liv genom henne för att få en ny chans till framgång. Hon var trött på det och ville bevisa att hon kunde något annat, att hon var normal och kunde få en kille precis som vem som helst. 

Helt plötsligt var ambitionen en helt annan än att bara se MVG på pappret. När hon kom hem med sin första IG-varning så sa hon bara "allt är relativt.". För en gångs skull så satsade hon på vad hon ville, kärleken och de nya vännerna som tog upp all hennes tid. Hon trivdes i den rollen och ångrade sig inte för en sekund att hon hade bytt fokus.

Hon var 17 år och hennes värld krossades när hon blev dumpad av killen med gyllenbruna ögon ett halvår senare.

MADE MY DAY

Jag satte mig på bussen och väntade mig ingenting annat än det värsta. Det finns ingenting jag avskyr mer än att åka buss, tror det har med Luleås småstadskomplex att göra - det är som en synd att sätta sig bredvid någon annan och än värre att starta ett samtal. Om man närmar sig någon annan så syns det verkligen på dem hur de försöker åla sig så långt bort från en som möjligt. 

Men idag blev jag motbevisad. Det sätter sig en kille bredvid mig och frågar väldigt trevligt "Ursäkta, visst är det ledigt här?". "Jovisst" svarar jag och sjunker in i musiken igen. Han sitter och konverserar med någon kompis som sitter på raden bakom. Sedan vänder han sig framåt, sätter upp fötterna på "bordet" som är framför platsen där jag alltid sitter. "Du borde prova det här, det är helt underbart." säger han, och sedan  var konversationen igång. Efter en kvarts samtal introducerade vi oss vid namn och när han 45 minuter senare steg av bussen så sa han "Du får sluta åka buss så konstiga tider, så att vi blir mer än engångskamrater.". 

Det gjorde verkligen min dag. Har aldrig upplevt sådana spontankonversationer i Norrland förut, men däremot mer söderut (behöver jag säga att han inte var härifrån?), men jag är en person som älskar när folk kommer fram och pratar med mig så jag har suttit med ett leende på läpparna sedan jag kom till lägenheten. 

Tänk att en så enkel gest kan betyda så mycket. 

ATT VÄNDA BEKYMMERNA

Ibland känner jag mig som stålmannen. Inte på det sättet att jag kan kliva in i en telefonkiosk och sedan komma ut därifrån med omänskliga krafter. Eller kanske. I så fall är min omänskliga kraft att tänka, för under nätterna när det är meningen att man ska koppla av och bara sväva iväg med hjälp av John Blunds sömnstoft så ligger min hjärna på högvarv och har tankeverkstad.

Vad händer om jag inte kommer in på skolan jag vill gå?

Vad skulle jag göra om kreativiteten tar slut en dag och jag helt plötsligt inte kan skriva mer?

Tänk om alla mina vänner flyttar före jag gör?

Hur skulle jag reagera om jag fick ett tråkigt besked precis i detta nu?

... Och varför kan jag inte bara sluta älta samma meningslösa frågor hela tiden och bara somna istället?

Läser jag en bok så överanalyserar jag boken, ser jag på TV så överanalyserar jag TV-programmet i fråga, är det bara mörkt i rummet så målar jag upp bilder om vad som skulle kunna finnas bakom mörkret. 

Det är inget sömnproblem, det är överskottsenergi. Jag är förkyld och kan inte motionera på samma sätt som jag brukar, efter att ha sprungit fyra dagar i veckan under i princip hela min livstid så har jag utvecklat   träningsnarkomani. Så nu, för att få utlopp för all energi under tiden jag är sjuk, så skriver jag, eller gör någonting annat som kräver en hel del hjärnarbete. På så sätt får jag ut någonting positivt av alla mina bekymmer - möjligheten att skapa.