Ibland känner jag mig som stålmannen. Inte på det sättet att jag kan kliva in i en telefonkiosk och sedan komma ut därifrån med omänskliga krafter. Eller kanske. I så fall är min omänskliga kraft att tänka, för under nätterna när det är meningen att man ska koppla av och bara sväva iväg med hjälp av John Blunds sömnstoft så ligger min hjärna på högvarv och har tankeverkstad.
Vad händer om jag inte kommer in på skolan jag vill gå?
Vad skulle jag göra om kreativiteten tar slut en dag och jag helt plötsligt inte kan skriva mer?
Tänk om alla mina vänner flyttar före jag gör?
Hur skulle jag reagera om jag fick ett tråkigt besked precis i detta nu?
... Och varför kan jag inte bara sluta älta samma meningslösa frågor hela tiden och bara somna istället?
Läser jag en bok så överanalyserar jag boken, ser jag på TV så överanalyserar jag TV-programmet i fråga, är det bara mörkt i rummet så målar jag upp bilder om vad som skulle kunna finnas bakom mörkret.
Det är inget sömnproblem, det är överskottsenergi. Jag är förkyld och kan inte motionera på samma sätt som jag brukar, efter att ha sprungit fyra dagar i veckan under i princip hela min livstid så har jag utvecklat träningsnarkomani. Så nu, för att få utlopp för all energi under tiden jag är sjuk, så skriver jag, eller gör någonting annat som kräver en hel del hjärnarbete. På så sätt får jag ut någonting positivt av alla mina bekymmer - möjligheten att skapa.
