DAG 4 - ETT LYCKLIGT ÖGONBLICK

23/6 2011, efter fem års väntan fick jag äntligen se Robbie Williams igen. Denna gång i en mer okänd miljö, min första konsert utomlands. Jag och Christoffer tog oss hela vägen till Glasgow för att se Take That, och jag ångrar det inte en sekund. Världens finaste resa, världens bästa plats och världens bästa entertainer. Jag skakade och grät mer än någonsin förr efter Robbies fem egna låtar, han är den enda mannen som kan röra mig till tårar.

OM MIN SKRÄCK FÖR INBROTT

Under helgen har det varit inte mindre än fem inbrott i kommunen. Tjuvarna har schemalagt människors arbetstider och rutiner, och när de inte har varit hemma så har de slagit till genom att helt enkelt bryta sig in genom altandörren och genomsöka huset. Det handlar om små marginaler, mellan en och tre timmar.

Jag är löjligt rädd över att de ska komma hit också. Att de inte har räknat med att någon är hemma eftersom inga bilar står på gårdsplanen och börjar slå in ett fönster, eller att jag kommer hem och upptäcker att någonting inte stämmer för att möta tjuvarna när jag går in genom dörren. Jag sover med ett öga öppet och vaknar varje gång det knäpper i huset, trots att mamma och pappa ligger på våningen nedanför. På dagtid funderar jag över tänkbara scenarion och hur jag ska agera, om jag ska hoppa genom fönstret, om jag bara ska skrika eller om jag ska gömma mig under sängen tills de har försvunnit.

När jag började skolan hade jag aldrig hört talas om inbrott förutom i filmer. Efter ett år på fritidsverksamheten fick jag börja gå hem själv och vara hemma ensam medan mamma och pappa var på jobbet. Sju år gammal promenerade jag den kilometerlånga vägen hem dagligen och möttes av en olåst dörr. Jag fick inte en egen nyckel förrän några år senare. Hur dumdristigt det än känns såhär i efterhand så var det inte konstigt då. Jag var aldrig rädd hemma, det kändes alltid säkert.

Idag låser jag alltid dörren två gånger för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Jag låser in mig även om jag planerar att vara hemma i bara några minuter och om jag hör ett ljud går jag och kollar vad det är. 

Då vi har både en högstadieskola och en folkhögskola alldeles här intill så är det svårt att se om en människa rör sig förbi huset ett antal gånger så det är ingen idé att vara misstänksam. Jag hoppas bara på det bästa - att ingen kommer in hit och att vårat område kan få kännas säkert ett litet tag till!

TÄVLING - PARIS HILTON FAIRY DUST

Ber om ursäkt för dåligt bloggande i helgen, men jag har prioriterat diverse andra aktiviteter. Däremot så tänkte jag kompensera er med en tävling såhär på söndagskvällen - ta chansen att vinna Fairy Dust by Paris Hilton, 100ml, till ett värde av 525 kronor. 

På följande vis beskriver eleven.se Fairy Dust:

Paris Hilton sveper sitt magiska trollspö och hänför kvinnor över hela världen. Fairy Dust är Paris nya magiska doft. Den bjuder in kvinnor i alla åldrar till att med endast en puff av Fairy Dust få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Det finns verkligen magi i denna fängslande nya doft från Paris Hilton.

Doften inleds med blommiga noter av rosa pioner, apelsinblomma och mousserande Prosecco-ackord. I hjärtat av Fairy Dust finns en bukett av gardenia och vattenliljor - med en perfekt blandning av persikonektar. Tillsammans uttrycker dessa doftnoter en lekfull kvinnlighet. Doften avslutas med en blandning av krämig vanilj och myskig kaschmir, inlindat i en ekig doft som verkligen är kittlande.

För att tävla så skriver ni helt enkelt en liten "jag är med"-kommentar i kommentarsfältet nedan. Glöm inte att skriva med er mailadress!!

För extra vinstchanser så kan ni dels GILLA inlägget på bloglovin', och dels TIPSA om tävlingen på eran blogg/facebook/twitter eller dylikt. Glöm inte att länka detta så att jag kan se att ni har gjort det.

Vinnaren väljs slumpmässigt och jag kommer som sagt att ta kontakt med dig som vinner via mail. Tävlingen avslutas på söndagen den 13 november, dvs om två veckor från nu. 

Lycka till! 

DAG 3 – BETYDELSEN BAKOM MITT BLOGGNAMN

Denna känns väldigt onödig, men vi kör ändå.

Ssofias heter jag, kort och gott, för att mitt namn är Sofia och mitt efternamn börjar på S. Det första S:et i början är endast där för att Sofias är upptaget på alla domäner som jag hade kunnat tänka mig att blogga på. Sedan återfinns jag som ssofias på andra hemsidor också, så det blir ett litet samlingsnamn för mina användare.

On the edge of forever har jag valt att använda mig av dels för att det är första raden i The Flood, som är Robbie Williams stora comeback med Take That, och dels för att jag står på gränsen av för alltid. Just nu bryter jag mönster, funderar och planerar mitt nya liv. En flytt 130 mil söderut till någonting nytt och, för mig, helt okänt. Jag får en chans att börja om på nytt, och starta ett nytt "för alltid" genom att släppa de förra löftena jag hade för mig själv. 

OM ATT ROMANTISERA

När jag läser en text så vill jag på något sätt bli påverkad av den, jag vill kunna le om texten är rolig eller bli tårögd (än bättre; gråta) om den är sorglig. Finns det en karaktär vill jag kunna älska eller hata den. Att känna någonting för en text när man kommer till sista stycket är, för mig, en klar indikation på att det är en bra text och skribenten har gjort ett bra jobb. Det är också vad jag försöker åstadkomma när jag skriver. 

Ändå läser jag gång på gång i kommentarsfälten på texter som innehåller sorg, depression eller självdestruktivitet att skribenten i fråga romantiserar någon av dessa ämnen. Bara för att det är tabu att skriva om att jag eller någon annan (min fiktiva karaktär i detta fallet) mår dåligt så  förespråkar jag väl inte sorg genom att skriva om det? 

Jag vill skriva min text med känsla, därför använder jag mig av ett eller annat element som jag relaterar till mig själv. En händelse är det ultimata, men bara en känsla fungerar också, resten brukar jag göra fiktivt. Annars kan inte jag få det trycket i texten jag vill ha. När jag refererar till verkligheten så är det lättare att bygga upp en scen att skriva runt, och det är väl svårt att kringgå att det faktiskt finns annat än optimism i det verkliga livet.

Jag har absolut ingen intention att ta er till någon överoptimistisk drömvärld genom mina texter, för i mina ögon blir det bara falskt. Att skriva är terapi för mig och jag får en ny chans att bearbeta saker som har hänt förut. Det tror jag absolut att fler än jag känner också, eller jag hoppas det i alla fall. Att skriva ska inte vara något tvång, det ska komma av sig själv, och det gör det oftast genom känslor.

De som skriver om självdestruktivitet i verkliga livet förskönar ju inte heller situationen - den är genuin och det är vad som gör det intressant att läsa. Det är intressant att följa en kamp på det viset. Bara därför känner ju inte jag att jag vill skada mig själv, jag tycker bara att det är modigt att dela med sig av sina innersta tankar på det viset och de får samtidigt en helt ny chans att bearbeta genom att göra just det. Att läsa om ätstörningar får mig inte att vilja ta över deras liv, lika lite som jag vill byta med någon som hävdar sig vara genuint lycklig hela tiden.

Som jag sa tidigare, allt i livet är inte lycka och skratt. Det finns en mörk sida också - men det är tabu att nämna den. 

DAG 2 – 10 FAKTA NI INTE VET OM MIG

1. Jag är otroligt höjdrädd. Åker jag upp för en rulltrappa så känns det som att jag tappar fotfästet och faller rakt neråt. Måste alltid stå bakom någon när jag ska uppåt, för stirrar jag rakt in i någons rygg är det ingen större fara. Flygresor och dylikt är okej, för då har man inget perspektiv gällande hur högt upp man är längre.
2. Jag är väldigt impulsiv och följer mina impulser fullt ut. Förra månaden fick jag exempelvis för mig att sluta tvätta håret med schampo och istället börja med balsammetoden, samt att sluta slakta håret med hårfärg och henna det istället. Sagt och gjort, trots att jag har mycket gamla produkter kvar så kunde jag inte ens förmå mig att använda upp dem. De ligger i badrummet och skräpar medan jag är nöjdare än någonsin med min prestation. 
3. Apropå hår. För två år sedan var jag hårmodell för nya produkter från Fudge. De klippte mitt hår kort (längsta slingorna var ungefär fem centimeter långa), färgade det rött med lila underhår och jag har aldrig varit räddare. Det var mitt första frisörbesök någonsin eftersom jag inte kunde tacka nej då de frågade på stan om jag var intresserad. 
4. Jag somnar nästintill alltid till filmer så jag har gett upp med att försöka se dem. The Invention of Lying såg jag säkert sju gånger innan jag orkade mig genom hela filmen, och den var ändå hur rolig som helst.  Därför håller jag mig till serier. Mina favoriter är The Mentalist, Fringe och Cityakuten. 
5. Förra året lade jag av med fotbollen helt och hållet, och jag saknar fortfarande att spela för varje dag som går. Dömningen håller jag fortfarande på med dock och jag hoppas på att nästa säsong ska bli riktigt rolig!
6. Jag har nästan aldrig huvudvärk, och är nästan aldrig riktigt sjuk, så när något av det väl inträffar så får jag alltid för mig att det är tiotusen gånger värre än vad det egentligen är.
7. Jag älskar djur. När jag var yngre höll jag på med hästar och jag har även haft två kaniner. Mormors hund dog för några dagar sedan och det var senaste gången jag grät. Djur gör mig väldigt sentimental, för det är verkligen sanna vänner. Min största dröm är att antingen köpa en ny kanin eller en liten hund.
8. Alltid när jag beger mig utomlands passar jag på att införskaffa ett par nya converse. De är billigare i exempelvis England så varför inte ta fördel av det?
9. Det bästa jag någonsin har gjort var att åka till Skottland i somras för att se Take That. Har aldrig gråtit så mycket som när Robbie kom upp på scenen. Mitt nya livsmål är att hinna se honom en tredje gång innan han lägger ner musiken.
10. Jag har väldigt svårt att komma på 10 fakta som ni inte vet om mig.

DAG 1 – VEM ÄR JAG?

Jag har på riktigt funderat sedan jag vaknade imorse på HUR jag ska kunna förklara vem jag är, utan att överdriva och utan att ta det för långt. Började skriva "Sofia heter jag, är inne på mitt tjugonde levnadsår och bor i Luleå", men det tog stopp efter det. Sedan hittade jag en lista på niotillfem-Sandras blogg när jag gick igenom mina bloglovin'-prenumerationer så här kommer den - en lista i en lista. Vill ni nu, av någon anledning, veta någonting annat om mig så fråga i kommentarsfältet. Det är inte svårare än så! 

Längd: 177 cm

Hårfärg: Röd/orangeaktig hennafärg. Är naturligt mörkbrun.

Ögonfärg: Blå, eller grå beroende på dag och hur jag sminkar mig.

Fräknar: Under ögonen, på armarna och sedan vet jag inte.

Bästa kroppsdel: Alltså jag har svårt för självsmicker, men det bästa med att vara lång är ju ändå att benen är långa (och slanka, i mitt fall).

Sämsta kroppsdel: Magen är väl inte som den brukade vara, men jag har allvarligt talat slutat klaga vad gäller min kropp. 

Ärr: När jag var yngre och spelade basket så trillade en lampskärm ner i mitt huvud, vilket har resulterat i ett fint ärr på ögonbrynet. Brännskador på armar och bröst på grund av den starka solen i Vietnam men de börjar försvinna nu, och sedaaaan diverse små fotbollsskavanker.

Tatueringar: Jag funderar för fullt på vad som är bra och lämpligt att tatuera in, och var. Jag vill ju inte se det hela tiden och till slut ledsna men samtidigt vill jag kunna se vad som är inristat på min kropp. Det kanske kommer.

Piercingar: Har fyra hål i öronen, ska passa på att göra några till nu när fotbollen är över för säsongen (får inte ha örhängen i när jag dömer). Sen är jag sugen på en septum (tjurring i näsan), men det lär det inte bli någonting av.

Sjukdom: Jag firar snarare att jag har varit frisk i snart ett halvår. Har problem med hosta sedan jag hade kikhosta då jag var liten, så när jag väl börjar hosta tar det oftast många månader innan det slutar även om jag är frisk i övrigt. 

Brutna ben: Har aldrig brutit något, någonsin.

Fobi: Jag kan ha lite halv agorafobi om jag har en dålig dag. Annars är jag mörkrädd. Tror alltid att någon ska mörda mig när jag är ute själv om det är mörkt, samtidigt som jag tror att någon kommer göra inbrott om jag är hemma ensam nattetid. 

Tvångstanke: Jag har många. Låser dörren tre-fyra gånger, måste ligga längst från dörren i en säng annars kan jag inte sova. Sedan kommer jag inte på något mer just nu.

Rädsla: Jag är livrädd för att bli övergiven av folk jag tycker om och tappa kontakten med sådana som jag har pratat med så länge att de är en naturlig del av mitt vardagsliv.

Kroppsligt partytrick: Hahahahaha.... Jag tror att jag kan dricka utan händer men det räcker nog där. 

Bästa känsla: Att träffa någon jag verkligen, verkligen har saknat. Det händer inte så ofta att jag saknar någon, och därför värdesätter jag den känslan högt. 

Bästa fysiska känsla: Att vara så glad att ögonen tåras är den absolut bästa fysiska känslan. Tänk er, magen pirrar, läpparna töjs ut till sitt yttersta och allting känns bara perfekt.

VAD SÄGER NI OM EN 30-DAGARSUTMANING?

Det cirkulerar så otroligt mycket saker i mitt huvud just nu att jag inte riktigt får ro, och när jag inte får ro kan jag varken skriva eller fungera till 100%. Men vi kör på en 30-dagarsutmaning så får ni läsare som inte känner mig sedan tidigare en chans att lära mig lite bättre. Börjar med dag 1 om en stund, eller imorgon, beroende på om jag blir piggare eller ej. Hoppas att ni tycker det är lite kul i alla fall! 


Dag 1 – Vem är jag?
Dag 2 – 10 fakta ni inte vet om mig
Dag 3 – Betydelsen bakom mitt bloggnamn
Dag 4 – Ett lyckligt ögonblick
Dag 5 – Vad finns i min handväska?
Dag 6 – Ett foto jag är väldigt nöjd med
Dag 7 – En bild från när jag var mindre
Dag 8 – Min förebild
Dag 9 – Mitt favoritdjur
Dag 10 – Någon jag älskar
Dag 11 – Någon jag saknar
Dag 12 – Detta ångrar jag
Dag 13 – En högtid jag längtar efter
Dag 14 – Mitt favoritspel
Dag 15 – Denna veckans planer
Dag 16 – Favorit tv-serie
Dag 17 – Favoritfilm
Dag 18 – Favoritartist
Dag 19 – Det här mår jag bra av
Dag 20 – Det här gör mig ledsen
Dag 21 – Det här hade jag på mig idag
Dag 22 – Min favoritmat
Dag 23 – Min dag
Dag 24 – Mitt favoritplagg
Dag 25 – En outfit jag skulle vilja ha
Dag 26 – Min profilbild på Facebook
Dag 27 – Varför bloggar jag?
Dag 28 – Bloggar jag läser
Dag 29 – Om 10 år
Dag 30 –  Ett lyckligt ögonblick


Translation: Since I have too much thoughts in my head I can't really blog properly. But, let's do a 30 day challenge to give you all a chance to get to know myself a bit better. 

SAKER JAG GILLAR

• Kramar
• All musik ni kan tänka er. Just nu lyssnar jag på Jakob Hellman men om ett tag kanske jag känner för Dead Kennedys. Vill ni lyssna på min senaste playlist på spotify och på så vis få en bättre bild om hur blandad jag är så heter den SVENSKT! och ni kommer enklast dit genom att klicka på länken.
• Att argumentera, speciellt då jag vinner. Jag tappade motivationen för det ett tag, men jag är på väg tillbaka till gamla spår. Har jag minsta lilla chans att vinna så går jag all in och ger mig inte förrän jag har vunnit. Jag tror att även om folk tycker att det är hur irriterande som helst att jag inte kan ge mig så är det en bra egenskap.
• Unika människor med speciella personligheter. Speciellt sådana som kan bjuda på sig själv så mycket att man alltid skrattar i deras närvaro. Det är så himla fint.
• Att skaka hand. Det låter hur dumt som helst men jag älskar verkligen att skaka hand med folk. Sedan jag dömde en fotbollsmatch för flera år sedan då pappas kompis, som kände tränaren för laget, sa att jag skakade hand som en död fisk och att det inte var vidare förtroendeingivande så har jag börjat analysera folk utefter hur de skakar hand. Idag ska jag på anställningsintervju, då kommer mina handskaknings-kunskaper väl till hands. Hårt handslag och en presentation utan minsta nervositet är receptet för framgång! 
• Utmaningar som jag absolut inte tror att jag klarar av, men ändå genomför det. Lättnaden i hjärtat sedan är världens bästa känsla.
• Att jag inte har haft ont i benen på flera veckor, trots att jag har sprungit sammanlagt flera mil på asfalt trots att sjukgymnasten sa att det aldrig någonsin skulle gå igen. In your face, kroniska skada.

SOM EN KÄFTSMÄLL

Hon hade funderat länge över hur hon skulle gå tillväga. Hur hon skulle klara av att lämna honom utan att springa därifrån i tårar. De skulle mötas i parken eftersom hon ansåg att det skulle väckas mindre starka känslor om hon gjorde det offentligt. Ingen skulle våga säga något och de skulle inte våga höja rösten åt varandra. 

På vägen dit pratade hon med sig själv och sa att allting skulle bli bra. Det var för bådas bästa och båda visste mycket väl att de höll på att glida ifrån varandra. Innerst inne visste hon att det inte var sant.

Höstsolen lyste starkt i hennes ögon, löven skiftade fortfarande mellan grön och orange. Hon blev tårögd när hon insåg att de aldrig mer skulle få gå den vanliga promenaden runt stan med honom. Aldrig mer skulle de stanna upp mitt på vägen i den trädfyllda allén bara för att ta en kysspaus.

Det första hon lade märke till var hans förskräckta ansiktsuttryck. Hon var inte framme vid honom ännu men kunde se hur han våndades på avstånd. Ju närmare hon kom desto mer började benen skaka. Hon ville helst bara lägga sig ner och gömma sig, men det fanns inte längre någon utväg. 

De kramade om varandra.

"Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men just nu så kan det inte vara vi, det känns som att vi växer ifrån varandra och det har nog du också märkt." 

Tårarna som bildades i hans ögon kändes som en käftsmäll. Hon klarade inte av mer och sprang iväg. Den soliga, vackra höstdagen hade bara på några minuter övergått till en grå och mulen oktoberdag. Regnet piskade i hennes ansikte och efter ett tag så kunde hon inte urskilja var som var regn och vad som var tårar. Allting kändes lika tungt. 

Hon lyckades lämna honom, men innerst inne ångrade hon sig. 

CLOSE UP

OM ATT VAKNA MED ETT LEENDE PÅ LÄPPARNA

Med klockan på 10 så tänkte jag kolla på ett TV-program, även om jag var vaken så sent inatt att jag visste att det inte skulle gå att hålla ögonen uppe alltför länge. 

Larmet går. 

Jag stänger av det. Kikar igenom notifikationerna på telefonen. Läser snabbt igenom inkomna mail och ser att jag har fått svar från en arbetsgivare. Trodde först att det var ett automail som lyder i stil med "tack för din ansökan, men vi har redan hittat någon annan lämplig för tjänsten." Jag hade fel. 

"Du är inbjuden till intervju".

Efter att ha sökt vartenda jobb som kommit upp på marknaden (som inte söker någon med erfarenhet)  sedan i juni så är det här underbart för mig. Att gå hemma i flera månader till och bara vänta hade absolut inte varit något alternativ, då jag snart börjar klättra på väggarna. Jag vill ha någonting att skriva på cvt, glammigt eller oglammigt. Nu har jag en chans att få ut lite pengar även om jag kommer in på skolan jag sökt i januari. 

Somnade med mailet öppet och vaknade med ett leende på läpparna. Nu ska jag bara åka till Piteå och hämta hem mina betyg och referenser, och sedan börja förbereda mig för intervju. 

I had the alarm set at 10am this morning in order to watch a show on TV. Woke up, went through the notifications on my phone, noticed that I had recieved a mail from an employer. So now I'm going to an employment interview later this week. I'm happy, and nervous.  

HEAVEN'S ON FIRE

Här är några andra bilder från våran solnedgångspromenad. Himlen är lite mer gulaktig här då bilderna är tagna bara några minuter innan den jag la in igår. Fortfarande lika vackert. Solnedgångar slår midnattssol, alla dagar i veckan.

Here are some other pictures from our sunset walk the other day. The sky on these two is a little bit more yellow and fiery because they are taken just a couple of minutes before the one I published the other day. Still just as beautiful. The sunset is so much better than the midnight sun. 

POWERNAP GONE WRONG

Sextio minuters löpning börjar nå sitt slut, jag känner blodsmak i munnen och lägger mig ner. Känner hur pulsen sakta sjunker från närmare tvåhundra till någonting mer normalt. Försöker att räkna slagen men det går alldeles för snabbt. Hela kroppen pulserar och stöter ut värme. Blodet rusar och det får mig att tänka på att jag troligtvis är rödare än en tomat i ansiktet.

In genom näsan, ut genom munnen. In genom näsan, ut genom munnen. Eller hur var det nu igen?

Jag rullar över på mage med ett brett leende på läpparna och känner hur jag börjar återfå normal andningsrytm. Sluter ögonen för en sekund, eller två. 

Sekunderna blir till minuter. Trettio minuter senare vaknar jag igen och förstår inte var jag är någonstans. Det kliar i ögonen av gräset jag har legat i och vinden blåser friskt i håret.

Jag reser mig upp och känner mig piggare än någonsin. Sätter fart och börjar springa igen. Kanske har jag turen att få sluta ögonen i min egen säng, eller åtminstone inne i ett varmt hus, denna gång.

DAGENS I-LANDSPROBLEM

Så.....

För kanske en eller två månader sedan (inte vidare relevant) så köpte jag ett nytt skal till min iPhone.

I hårdplast.

Varför?!

Jag ångrar mig varenda sekund när jag inser att jag inte kommer att få lös skalet. Någonsin. Det är fastkilat och jag kommer inte in med min nagel på ett enda ställe. Dessutom så har jag nog (av misstag) råkat kasta mitt andra skal så OM jag lyckas få lös detta någon gång så är jag ändå skallös.

Varför, varför, varför köpte jag ett skal i hårdplast?!

Faktumet att jag inte får lös det gör mig dessutom paranoid. Jag tror att det är skalets fel att täckningen blir dålig, eller att det blir fel på internet, och vill ge min älskade telefon en chans att andas. Men det går inte. Skalet sitter som fastgjutet och skrattar åt mig.

Never buy a shell for the iPhone in solid plastic if you don't want a hell removing it from the phone. I've struggeled for days without success.

HÖSTLÖV

SUNSET

Idag efter maten bestämde jag och Christoffer oss för att springa ut i solnedgången och ta några bilder. Åh, så vackert det var. Det pirrade i magen när jag stod och tittade ut över horisonten. Världens vackraste färger!

Canon EOS 400D, Tokina Wide-Auto 1:2.8 28mm. 

I went out to take pictures of the sunset. God, must have been the most beautiful view ever. I got butterflies in my stomach by just looking out over the horizon. Amazing colors!

MOST LIKED PIC ON INSTAGRAM, SEPTEMBER

Som många andra så har jag fastnat i Instagram-träsket. Det är nog den applikation jag använder mest på min iPhone, förutom Camera+ som jag oftast tar bilderna med. Så jag tänkte göra ett nytt bild-inslag i bloggen. Most liked pic on instagram, där jag visar bilder som inte kommer från systemkameran. Lite kul, lite udda, lite fint. Konceptet kommer säkert att ändras med tiden, men vi börjar såhär och ser hur det känns. 

On english: I've found a whole new world on Instagram. Here's my most liked pic from semptember (or the beginning of october, but I think it's a september-shot).

ÅTERSTÄLLD, ELLER KANSKE INTE.

Sovit tio timmar eller mer. Nu är jag inte trött längre, påsarna under ögonen finns inte där och stressen är ett minne blott. 

Istället krånglar halsen, det gör ont att svälja. Helt fel läge att bli sjuk, jag vill passa på att springa så mycket det bara går innan den första snöflingan når marken. Jag vill hinna med enmilsrundan jag har planerat hur länge som helst och känna hur musklerna får arbeta ordentligt. En gång till vill jag köra slut på mig själv innan jag går i ide, bara en gång.

Det är dags att stiga upp ur sängen, ta på mig två lager byxor och tre lager tröjor. Gå ner med fårskinnstofflor på fötterna och laga en varm lunch. Det är den perioden just nu. Den kalla, hemska perioden då man bara vill isolera sig. Ändå kommer vintern likt en käftsmäll för att man tycker att det är för kallt i oktober.

OM ATT VARA SÖMNLÖS

Jag bestämde mig för att skicka in skrivproven, trots allt. Började samla ihop fakta för några dagar sedan och igårkväll tänkte jag att sammanställningen skulle gå hur snabbt och felfritt som helst, att det inte skulle bli ett enda problem.

Så klockan 23 satte jag mig ner och skrev första ordentliga raden. Drabbades av skrivkramp, försökte att sysselsätta mig med annat utan resultat. Gick och la mig bredvid en sovande Christoffer och skrev med papper och penna, för ibland släpper det för mig när jag använder traditionella redskap.

Ingenting.

Klockan 03 fick jag min första idé och då började jag brainstorma ordentligt. Jag vet att jag arbetar bäst under stress, även om det får mig att må dåligt i flera dagar efteråt. 

Sedan har jag suttit hela natten och halva dagen för att sammanställa, komma på idéer och förslag, göra kampanjer och affischer. Klockan 14:15 kastade jag kuvertet i postens brevlåda och begav mig hem till Luleå igen.

Nu är det bara att hålla tummarna och vänta till svaret kommer ner i brevlådan om någon månad eller så. Jag hoppas, men inte för mycket. Det känns dumt att bli besviken för en sådan liten grej. 

Om tretton minuter slår klockan 19 och den nya iOS-uppdateringen kommer ut så jag ska synka min iPhone för första gången på ett halvår eller så för att sedan låta den laddas ner medan jag sover en timme eller sju. Har en hel del sömn att ta igen, mitt huvud är tyngre än betong.

Men jag gjorde det.

SMINK, STORA KLÄDER OCH TUFFA ORD.

Hon var snygg, slank och stark.
Välsminkad och perfekt.
Hon kunde tala, skratta och gå korrekt.
Hon gjorde flickorna nervösa och pojkarna än mer
För bättre än henne, det kunde ingen någonsin bli.

Ändå såg ingen det mörka.
Hon var populärast på skolan men kände sig mest ensam.
Ingen såg henne för vem hon egentligen var,
Hon visade bara ytan, för det var vad andra ville se.

Innerst inne var hon varken snygg, slank eller stark.
Hon kände sig ful, tjock och svag.
Hon gömde sig så gott hon kunde
I smink, stora kläder och tuffa ord.

HÖSTSOL

Det bästa med hösten är alla vackra färgerna. Punkt slut.

Canon EOS 400D, Tokina Wide-Auto 1:2.8 28mm. Redigering: Photoshop CS3

IT'S COMPLICATED, BUT UNDERSTAND ME

Idag är en sådan hemsk dag. Ni vet, en sådan dag då man bara vill ligga kvar i sängen hela dagen med täcket över huvudet och tycka synd om sig själv? 

Det värsta är att jag inte förstår varför. 

Jag saknar inspiration. 

Sitter och räknar minuterna som är kvar innan Christoffer kommer hem. En timme återstår, men om tjugo minuter kan jag börja med maten, börja sysselsätta mig. 

Jag är labil. Jag har mensvärk. Jag vill ha en kram, nu.

COLOURS

Canon EOS 400D, Tokina Wide-Auto 1:2.8 28mm. Redigering: Photoshop CS3

THE TRUTH IS HERE, SOMEWHERE.

Canon EOS 400D, Canon 50/1.8. Redigering: Photoshop CS3

RECEPTDAGS.

Som jag sa tidigare så gjorde jag tomatsoppa lite tidigare idag. Den blev hur god som helst så jag tänkte att jag skulle dela med mig av receptet. Smakerna drar åt det asiatiska hållet med kokosmjölk och curry medan sötpotatisen ger lite sötma till det hela. Skulle säkert fungera suveränt med lite bönor i också. Eftersom jag använder tycke och smak som främsta element när jag gör mat så finns det inga speciella mått, men soppan räckte till mig och Christoffer (förmodligen till en middag till också) och är gjord på sex tomater och tre sötpotatisar.

Är ni redo? Då kör vi!

Du behöver: Tomater, lök (jag använde silverlök men ta vad ni gillar), vitlök, ingefära, sötpotatis, grönsaksbuljong, grön currypasta, chili, svartpeppar, cayennepeppar, koriander, spiskummin och salt. Och kokosmjölk såklart.

Häll olja i en kastrull och tillsätt hackad lök, vitlök, ingefära och chili. Låt de stå och dra ett tag och använd sedan kryddor efter tycke och smak (jag hade i ungefär 2 tsk grön currypasta, 3 tsk cayennepeppar, 3 tsk koriander och 1 tsk spiskummin)

Tillsätt buljongtärningen tillsammans med vatten (1 tärning=5 dl vatten) och koka upp. Förbered under tiden tomaterna och sötpotatisen. Jag gjorde relativt små bitar för att minska koktiden en aning.

Sätt ner allting i kastrullen och rör om. Har ni en partner som vill hjälpa till så är detta ett ypperligt tillfälle att låta honom/henne arbeta lite. Smaka av med salt och lite peppar.

När sötpotatisen är mjuk så mixar ni allting tills soppan blir len och fin. Den får en riktigt härlig orange färg.

Tillsätt kokosmjölk, smaka eventuellt av igen med fler kryddor efter tycke och smak och sen är det klart! Servera med något gott bröd och njut.

OM ATT KÄNNA SIG HEMMA

Igår bakade vi kanelbullar och det luktar för första gången någonting annat än gammal, använd hyresrätt här i lägenheten. Det luktar hem. Jag känner mig hemma. Mina kläder ligger fint instoppade under nattduksbordet, genom fönsterventilen drar den kalla höstvinden in och ger en frisk doft i den tidigare halvt unkna lägenheten. 

Idag dansar jag runt med dammsugaren och mimar till mina finaste poplåtar i hopp om att köksgolvet inte ska vara fyllt av mjöl och strösocker längre. 

Jag skulle vilja ta en bild och bara visa er hur vackert jag tycker att allting är just nu, men det går inte. Så ni får nöja er med den här texten istället - se det som mitt glädjetjut. 

Om en stund ska jag komponera ihop min alldeles egna tomatsoppa. Jag är inget större fan av soppor, speciellt inte den släta varianten, eftersom det känns som att skålen aldrig blir tom. Den enda soppan som har fått mig att ändra uppfattning är just en tomatsoppa med smaker från Asien, som vi fick som förrätt under ett nyårsfirande i Egypten för några år sedan.

OM ATT SKRATTA SÅ MAN FÅR ONT I MAGEN

Hela kvällen och halva natten har ägnats åt matlagning och dansfilmer. Jag har druckit alkoholfritt vin i sugrörsglas och köpt en liten flaska portello bara för att känna mig stor. De här timmarna var så otroligt bra för mig, har skrattat ända till tårarna började rinna och jag fick så ont i magen att det inte gick att sitta ordentligt. Det har fått mig att tänka på annat än bekymmer och framtidsplaner - för en kväll har jag kommit ner på jorden och levt i nuet!

Avslutade med en promenad hem med en stjärnklar himmel över mig. Det var så vackert. I normala fall brukar jag springa den korta sträckan hem eftersom jag är så otroligt mörkrädd, men nu intalade jag mig att alla ljud är vackra och betydelsefulla, så istället gick jag och lyssnade på naturens melodi.

Nu ska jag knäppa upp de obekväma jeansen, lägga mig bekvämt och titta på våra värsta år tills ögonen sluter sig. 

Hoppas ni har haft en lika bra kväll som jag! 

RAIN, RAIN, GO AWAY

Trött. Orkeslös. Jag har vaknat fyra gånger inatt, varannan timme ungefär. Tror det beror på regnet, under september har det varit regnrekord i Norrbotten och det var inte direkt oväntat, men det resulterar ju i att det inte är alltför kul att gå ut. Sedan jag kom hem till byn i tisdags har det inte blivit mycket andra aktiviteter än ett par löprundor samt den omtalade golfrundan. Jag har istället valt att sätta mig ner iklädd mjukisbyxor och fleecetröja och fundera riktigt hårt över framtiden. Jag har en chans att komma in och göra någonting jag vill, men tiden är knapp och brevet måste skickas in nästa vecka. Efter att ha velat fram och tillbaka samt kollat alla möjliga andra möjligheter (läs: en nödutväg) så har jag bestämt mig för att i alla fall prova. Blir jag nekad så blir jag, det är ju inte mer än så. Man kan alltid försöka igen om ett halvår.

Nu har jag duschat bort all skam ur kroppen och förberett mig inför en normal fredagskväll. Jag ska bege mig till en vän för lite matlagning, prat och filmtittande. Det känns bra att bryta lite mönster, att inte spendera varje fredag på samma sätt som jag har gjort de senaste två åren. Istället beger jag mig tillbaka till Piteå imorgon för att skriva, kramas och förhoppningsvis få lite motivation. Min kamera ligger där också, jag lämnade den helt ensam i lägenheten för att jag inte orkade ta med alldeles för mycket saker hem - något jag ångrar såhär i efterhand. Tur att det är mindre än 24 timmar kvar innan det kära återseendet.

(Förresten, varför vill Google Chrome rättstava Norrbotten till Porrbotten?)

FÖRVIRRING

Finns det något mer otydligt än ett hej då, en kyss och en lätt smekning på kinden? Ett löfte om att vi kommer att ses igen trots att båda egentligen vet att det nog inte kommer att hända, men signaler som inger att det finns någonting där.

Innan jag stänger dörren går igen hinner du sätta foten emellan, du tittar på mig med dina isblå ögon och säger "Vad sägs om en fika, imorgon?"

Det skulle bara hålla en natt, men det blev så mycket mer.

COUNTRYSIDE

Dessa är publicerade på min gamla blogg, men som jag sa tidigare så kommer det att dyka upp en del favoriter i repris här. Dessa hör till den kategorin.

FLOODING

Canon EOS 400D, Canon 50/1.8. Redigerad i Photoshop CS5

KLASS 3B

Att jobba om tillsatsämnen var en självklarhet inför det stundande projektarbetet. Vårt gemensamma mål är att påverka och beröra. Vi vill att andra ska inse vad de stoppar i sig få människor att tänka efter - även vid unga åldrar.

Dagen för första föreläsningen är kommen. Klassens namn är 3B och vi går all in med en gång. Vi pratar, skriker och gestikulerar. På duken bakom oss visas den ena bilden efter den andra, de är tidsinställda för att passa in till våran presentation. Femtio timmar har vi ägnat åt att sätta ihop materialet, ytterligare fyrtio för att lära oss det till punkt och pricka. Bilderna är starka just för att vi ska beröra publiken så mycket som möjligt.

Ändå handskas vi med en obrydd generation och vid vissa föreläsningar blir besvikelsen stor, trots propra kläder, bra språk och ett trevligt bemötande. Att engagera en publik som inte bryr sig är ingen lätt uppgift.

WATER VIEW

Canon EOS 400D,  Canon 50/1.8. Redigering: Photoshop CS5

OM ATT SPELA GOLF

Pappa kom hem när jag satt nere och åt frukost. Han sa att han skulle spela golf och frågade om jag ville med. Varför inte, sa jag och sedan åkte vi iväg mot golfbanan.

Vad många av er kanske inte vet är att jag faktiskt har grönt kort i golf, jag tog det när jag var kanske 13-14 tillsammans med mamma men sedan har jag inte spelat just någonting utöver det. När jag var liten kändes det töntigt och sedan har jag känt mig totalt omotiverad till att promenera lite över en mil för att få slå på en boll då och då. Däremot så har jag varit med på banan ett par gånger under åren, senast i fjol då vi plöjde oss igenom en niohålsrunda som ändå gick hyfsat. I vintras slog jag lite bollar på isen utanför stugan och nu tänkte jag att det kanske går ännu bättre, att jag rent mirakulöst har blivit starkare i armarna av att inte träna dem och kan få iväg en boll 400+ meter. Riktigt så bra  var jag dock inte...

Till en början gick det bra. Tog mig kanske 150 meter från första utslaget och lyckades med en hyfsad uppvärmning. På andra hålet kom jag upp på green efter två slag med en klar chans på par.

Efteråt fick jag prestationsångest för att det började så bra och allting gick utför. På slutet tog sig bollen kanske en meter per slag och jag blev så frustrerad att jag ville kasta mammas golfklubbor i närmaste vattenhinder.

Däremot så ska jag inte skymma undan att det var riktigt roligt att prova igen, även om det förmodligen blir sista gången på ett bra tag. Men jag fick min motion för dagen och kommer ha en del träningsvärk i armarna imorgon.

ATT PLANERA

Måndag morgon. Vaknar med ett ryck i sedvanlig ordning. Jag tar några djupa andetag och drar fingrarna genom håret som är flätat i tre stora flätor. Det är fortfarande blött sedan gårdagens dusch. Känner att det luktar lite unket och tänker att jag måste städa, jag ska passa på att skura också för att få hela rummet att dofta citrus. 

Fötterna nuddar det kalla golvet och jag vill egentligen bara dra tillbaka dem, säga "okej, nu är det för kallt för att vara uppe" och lägga mig under täcket igen. Men jag trotsar de inre protesterna och tassar försiktigt över det solblekta trägolvet. 

Letar efter morgonrocken men den finns ingenstans, så jag ger upp och sätter mig istället i en fåtölj för att skriva upp veckans planeringar och måsten. Strukturerar jag inte min vecka så får jag aldrig någonting gjort. Fåtöljen knarrar när jag lutar mig framåt för att greppa min lilla rosa anteckningsbok. Jag öppnar den och ser att det inte är alltför många sidor kvar, det första jag skriver är alltså "köpa ett nytt anteckningshäfte."

Jag tror inte på en schemalik planering förutom när tider är bestämda, så jag skriver oftast en lista över saker som måste göras under veckan och någonting "bra" som jag kan unna mig om jag lyckas följa planeringen. Oftast misslyckas jag eftersom spontana saker såsom sällskap av vänner kommer ivägen, men för mig är det positivt att få någonting konstruktivt gjort och sedan ha några dagliga motionsrundor inplanerade. 

TOTAL FÖRSTÖRELSE

Jag tittade oförstående på mobiltelefonen och försökte att förstå vad smset som precis kom upp på skärmen betydde.

"Vi måste prata."

I tre år hade vi pratat varje dag, det hade aldrig varit några problem alls med våran relation och jag kunde inte förmå mig att förstå vad det var för fel nu. Vi bestämde dag, tid och plats över ett par meddelanden till - jag vågade inte prata ifall det var jag som hade gjort något dumt. Att höra en arg röst i andra änden var verkligen det sista jag ville. 

Då ingen av oss hade tid några dagar framåt så blev det först på torsdagen. Smset kom på måndag morgon. Jag kunde inte sova, inte tänka, inte äta och inte bete mig normalt. All kraft gick åt till att försöka analysera vad som möjligen kunde ha kunnat hända på en så kort tid. 

Tre sömnlösa nätter senare var det dags. Jag steg upp från sängen och betraktade påsarna under mina ögon i pigtittaren på byrån intill. De var onaturligt lila, samtidigt som ögonen var mer blodsprängda än någonsin förut. Innan jag gick till toaletten tog jag en omväg till köket och hämtade en matsked. Medan jag tog ut håret ur den strama tofsen som jag alltid sover med så lät jag skeden ligga i kallvatten för att sedan kunna sätta den under ögonen. Påsarna drog ihop sig en aning och jag kände mig genast mer redo. För säkerhetens skull så packade jag ner mina RayBan aviators i väskan, att se besvärad ut vid träffen var inget alternativ.

Vi möttes i stan - vid det ack så välkända fiket som vi alltid brukade ta en eftermiddagsfika på om det var någonting som stod snett till i våra liv. Jag kunde inte undgå att tänka att det här kunde vara den absolut sista gången vi sågs tillsammans vid just det här fiket.. Alla traditioner kommer att brytas, ingenting kommer att vara sig likt.

Förberedd på det absolut värsta satte jag mig ner på stolen mittemot honom. Jag försökte dölja mina skakningar så gott jag kunde men med tanke på den känsloladdade blicken han gav mig lyckades jag nog inte alltför bra.

-Hur är det? frågade han. 

-Ja, det har väl varit värre, svarade jag och försökte skratta till så att jag inte skulle verka så förstörd.

-Jag tänkte inte besvära dig särskilt länge utan kommer att lägga korten på borden med en gång, vi har pratat såpass länge och jag känner mig rätt säker i min sak. Det är såhär att jag gillar dig, mer än som vän.

Med de orden rasade min värld. Han hade lyckats åstadkomma total förstörelse men samtidigt ett helt nytt ljus inom loppet av några sekunder. Det kanske inte var oväntat, då mina vänner alltid sa att det kommer att hända förr eller senare med tanke på den nära relationen vi hade - men det var mer rakt än vad jag någonsin hade väntat mig. 

-Du är medveten om att vår relation aldrig kommer att bli som förut efter de där orden?

Jag försökte skaka orden av mig, var alldeles för rädd för att erkänna för mig själv att jag innerst inne kände samma sak. Ändå satt de hårt inpräntade huvudet, och det var allt jag kunde tänka på.

Då jag alltid har varit emot att förstöra vänskap med trams som kärlek så tog det emot till en början, men ändå var steget från vän till flickvän lättare än någonsin för mig. Genom hans öppenhet blev övergången den mest naturliga jag har upplevt och genom vår nya relation åstadkom vi en ny form av perfektion.

HÖSTBILDER I VÄNTAN PÅ ANNAT

PEACE

Sedan jag tog studenten i somras så jag upplevt en helt ny slags tomhet eftersom jag inte vet vad jag ska göra nu. Tidigare har jag varit insnöad i vad andra vill att jag ska göra med mitt liv, hur jag ska bete mig och vad jag ska utbilda mig till. Nu känner jag ingen stress längre, kommer jag inte in på skolan i december så är det ingen fara - det finns fler chanser och jag får en möjlighet till att jobba ihop några slantar som förhoppningsvis hjälper mig på vägen till att göra vad jag vill. 

Jag har motivation till att skriva igen, för första gången på flera år. När jag gick ettan på gymnasiet sa alltid min svensklärare "sluta aldrig skriv, du har talang för det du gör" och jag minns hur rörd jag blev. Sedan dess har jag inte kunnat få ner ett ordentligt ord på papper om jag inte har blivit instruerad till att skriva - men nu kommer det av sig själv. Jag behöver inga givna ord för att starta, bara en penna och ett papper. 

Saker börjar falla på plats. Det är skönt att göra ingenting ibland. Att kunna ta en promenad när jag känner för det eller att jag bara av spontanitet och lust kan sätta mig ner och skriva det här inlägget. Någonting som hade varit omöjligt för några månader sedan då allt jag kände var panik. Även om jag inte kan tänka mig att vara utan ett arbete hur länge som helst har den här perioden varit mer givande för mig än vad jag själv någonsin hade kunnat tro. 

Jag har hittat lugnet. Nu är det dags för mig att ställa mig upp, ta nya tag och leta efter nya möjligheter. 

SILENCE

DU FÅR EN KRAM EFTERÅT

-Snälla

-Nej

-Men kom igen då!

-Nej, jag vill inte har jag ju sagt

-Du måste!

-Tvinga mig

-Vi gör det båda två, tillsammans

-Jag vågar inte

-Sitt bakom mig, du har ju själv sagt att du klarar det om du inte ser höjden

-Men

-Inga men, kom nu.

-Meeeeen

-Du får en kram efteråt

-Om vi överlever, vill säga

-Det är klart att vi överlever, sluta fåna dig

Vi enades om den bästa lösningen och jag satte mig motvilligt i stolen bakom dig. Sedan började berg och dal-banan. Det var bland det värsta jag har gjort i mitt 19-åriga liv, men kramen kändes så otroligt vacker och välbehövd efteråt.

ATT VARA DRASTISK

I helgen har jag förändrat mig själv. Bara över en dag bestämde jag mig för att börja med no poo (inte använda schampo bland annat) och att färga håret med henna. Så nu sitter jag här, med balsam som  enda rengöringsprodukt och med ett hår som nästan är mer orange än löven utomhus (jag försökte ta en bra bild, men den ger verkligen inte håret rättvisa). På sätt och vis känner jag mig lite busig - som om jag har varit rebellisk mot mig själv som bara kommer på saker helt spontant.

I övrigt så har jag och min herre varit på surströmmingskalas idag, vi kom dit efter det att den ädla och ack så illaluktande rätten hade serverats men ändå luktar jag mer surströmming än parfym. Eller så sitter bara doften inträngd djupt inne i näsroten, svårt att säga. 

Vi har spelat en hel del NHL och eftersom jag hatar att förlora och säger "snälla, igen" varje gång det händer. Men nu, 30 omgångar senare, så vann jag på förlängning och i skrivande stund kan jag inte sluta le. 

Hoppas att allt är bra med er och att ni har en riktigt bra helg - för det har jag! 

Nyhennad och låtsasglad tjej.