OM ATT PRESENTERAS

Jag hade fortfarande inte förstått att Jakob var Annes kusin. Fina, fina Jakob, med de varma hasselbruna ögonen och ljust rosa läpparna, som jag hade utbytt ett och annat leende med och mer än gärna skulle lära känna ännu bättre var släkt med min absolut bästa väninna. 

Anne hade fått veta mitt intresse för Jakob i en svag stund, jag hade aldrig egentligen berättat det men hon hade lyckats se igenom mig ändå. På ett sådant sätt som bästa vänner gör. Hon sa att det var en enkel match, men jag var inte benägen att hålla med. Det intensiva och för henne intressanta samtalsämnet om mig och hennes kusin tillsammans dog ut några månader innan vi hamnade på en hemmafest där Jakob också befann sig.

-Jag kom precis på en sak

-Vad?

-Jo, du är ju intresserad av min kusin och så, jag kanske kan introducera er för varandra. Kom ihåg att jag ska vara den som håller ert bröllopstal!

-NEJ ANNE, NEJ. DU GÖR DET INTE!

Men när jag såg det där busiga leendet på hennes läppar insåg jag att jag inte kunna hindra det längre. Hon var redan på väg, och jag blev nervös. Vad skulle jag göra om svetten började rinna från händerna? Skulle jag använda mig av hej, tjena, bonjour, det var länge sedan, eller någon annan hälsningsfras för att inleda samtalet? Vet han ens mitt namn?

Jag var så fokuserad på att få ut de allra sista dropparna ur vinglaset för att få mod nog att hälsa på Jakob att jag inte såg hur han kom upp framför mig. Jag tittade upp och såg in i hans stora, ärliga ögon. De var trollbindande och jag kunde inte flytta blicken. Hjälp, nu är jag fast.

-Hejsan, Jakob heter jag

Hans handslag var mjukt och snällt. Jag stelnade till. Kunde inte röra på mig och än mindre prata. Försökte gång på säga någonting men fick inte ur mig annat än pipljud. Jag kände rodnaden komma och tog mig samman.

-H, h, he, hej, Sofia

Jag såg hur han flinade lite över hur blyg jag var.

-Vill du ha något att dricka?

-J, ja, varför inte?

Jag försökte att le utan att se nervös ut. Kände hur tillgjort det blev och ville inget hellre än att gömma mig under jorden för en sekund. Jakob kom tillbaka med påfyllning och det började släppa. Två glas senare så pratade vi mer än någonsin förut. 

OM ATT SLÄPPA NÅGON (del 2)

(Vadå del två kanske ni undrar, jag håller på att knåpa ihop en mininovell och har valt att göra den i kortare stycken för att få en chans att verkligen arbeta igenom texten och utveckla mitt skrivande. Har ni inte läst del 1 ännu? Det kan gå bra ändå, men vill ni ändå läsa så hittar ni del nummer ett här. Hoppas ni gillar det!) 

Den ynka minuten det tog att koka vatten hade aldrig känts så långdragen. Vetskapen om att han återigen satt i hennes kök trots att hon hade lovat sig själv att aldrig mer yttra ett ord till honom gjorde henne mer maktlös än någonsin. Samtidigt försökte hon vinna tid, för vad skulle hon säga egentligen? Hon hade aldrig tänkt ge någon orsak till varför han inte platsade in i hennes liv längre, kanske för att hon antog att han skulle förstå anledningen själv. 

Det var inte för att hon var rädd för att bli sårad som det hade varit så många andra gånger, utan det handlade om att han redan hade sårat henne. Han hade varit otrogen bara en vecka efter deras första kyss, brutit sig in genom hennes känslomässiga barriär och sedan bara förstört allting. Ändå ville hon förlåta honom, hans närvaro fick det att pirra i hennes mage och hon visste att hon var kär i det förbjudna. Det kunde inte fortsätta. 

Hon serverade honom vid bordet, ett friskt hallonte. Hans favorit. Hon hade alltid varit bra på att hålla koll på detaljer om människor, så var fallet även med honom.

-Varför står du bara där? Slå dig ner, sa han som om det vore den mest naturliga saken i världen. 

Hon drog sakta ut stolen och satte sig försiktigt ner på platsen mittemot. Försökte att inte visa rädsla för vad som kunde hända. När hon satt mittemot honom och stirrade in i de där alltför välbekanta isblåa ögonen så var hon såld. Han hade vunnit över henne igen. Hon visste att han också var medveten om det, för det charmiga leendet som hon föll för var återigen där.  Han visade sin perfekta tandrad och hon smälte. 

Det gick inte att hålla emot det längre, en kyss senare och hon kunde inte säga nej. Lusten fanns där även om viljan inte riktigt var med på vad hon gjorde, hjärnan och hjärtat valde att inte samarbeta som så många gånger förr. Dörren till sovrummet öppnades, kläder flög åt alla håll och hon bet återigen i den förbjudna frukten. 

Två timmar senare stängde hon dörren efter honom. "Vi ses snart" var de sista orden han hade sagt till henne och hon visste att han hade rätt. 

Hon sjönk ner på golvet, ringde efter hennes bästa vän. 

-Gissa vad? Det hände igen.

OM KYSSAR

De brukar säga att momentet före är det mest romantiska, de allra sista sekunderna innan läpparna möts. Det känns som en evighet, magen kittlas så att det nästan gör ont och jag vill inget annat än att bara slänga sig mot hans läppar och få njuta av nästa stund. 

Men någonting hindrar mig. Ögonkontakten. Det är så vackert att stirra in i hans ögon och att se hur alla känslor kommer till liv - för ögonen speglar verkligen själen om man väljer att titta efter den. 

Momentet är över. Läpparna möts, mjukt och försiktigt, nästan blygsamt. Denna sekund känns inte lika lång, och när det är över vill jag bara uppleva samma stund igen, och igen, och igen.

FÖRVIRRING

Finns det något mer otydligt än ett hej då, en kyss och en lätt smekning på kinden? Ett löfte om att vi kommer att ses igen trots att båda egentligen vet att det nog inte kommer att hända, men signaler som inger att det finns någonting där.

Innan jag stänger dörren går igen hinner du sätta foten emellan, du tittar på mig med dina isblå ögon och säger "Vad sägs om en fika, imorgon?"

Det skulle bara hålla en natt, men det blev så mycket mer.

TOTAL FÖRSTÖRELSE

Jag tittade oförstående på mobiltelefonen och försökte att förstå vad smset som precis kom upp på skärmen betydde.

"Vi måste prata."

I tre år hade vi pratat varje dag, det hade aldrig varit några problem alls med våran relation och jag kunde inte förmå mig att förstå vad det var för fel nu. Vi bestämde dag, tid och plats över ett par meddelanden till - jag vågade inte prata ifall det var jag som hade gjort något dumt. Att höra en arg röst i andra änden var verkligen det sista jag ville. 

Då ingen av oss hade tid några dagar framåt så blev det först på torsdagen. Smset kom på måndag morgon. Jag kunde inte sova, inte tänka, inte äta och inte bete mig normalt. All kraft gick åt till att försöka analysera vad som möjligen kunde ha kunnat hända på en så kort tid. 

Tre sömnlösa nätter senare var det dags. Jag steg upp från sängen och betraktade påsarna under mina ögon i pigtittaren på byrån intill. De var onaturligt lila, samtidigt som ögonen var mer blodsprängda än någonsin förut. Innan jag gick till toaletten tog jag en omväg till köket och hämtade en matsked. Medan jag tog ut håret ur den strama tofsen som jag alltid sover med så lät jag skeden ligga i kallvatten för att sedan kunna sätta den under ögonen. Påsarna drog ihop sig en aning och jag kände mig genast mer redo. För säkerhetens skull så packade jag ner mina RayBan aviators i väskan, att se besvärad ut vid träffen var inget alternativ.

Vi möttes i stan - vid det ack så välkända fiket som vi alltid brukade ta en eftermiddagsfika på om det var någonting som stod snett till i våra liv. Jag kunde inte undgå att tänka att det här kunde vara den absolut sista gången vi sågs tillsammans vid just det här fiket.. Alla traditioner kommer att brytas, ingenting kommer att vara sig likt.

Förberedd på det absolut värsta satte jag mig ner på stolen mittemot honom. Jag försökte dölja mina skakningar så gott jag kunde men med tanke på den känsloladdade blicken han gav mig lyckades jag nog inte alltför bra.

-Hur är det? frågade han. 

-Ja, det har väl varit värre, svarade jag och försökte skratta till så att jag inte skulle verka så förstörd.

-Jag tänkte inte besvära dig särskilt länge utan kommer att lägga korten på borden med en gång, vi har pratat såpass länge och jag känner mig rätt säker i min sak. Det är såhär att jag gillar dig, mer än som vän.

Med de orden rasade min värld. Han hade lyckats åstadkomma total förstörelse men samtidigt ett helt nytt ljus inom loppet av några sekunder. Det kanske inte var oväntat, då mina vänner alltid sa att det kommer att hända förr eller senare med tanke på den nära relationen vi hade - men det var mer rakt än vad jag någonsin hade väntat mig. 

-Du är medveten om att vår relation aldrig kommer att bli som förut efter de där orden?

Jag försökte skaka orden av mig, var alldeles för rädd för att erkänna för mig själv att jag innerst inne kände samma sak. Ändå satt de hårt inpräntade huvudet, och det var allt jag kunde tänka på.

Då jag alltid har varit emot att förstöra vänskap med trams som kärlek så tog det emot till en början, men ändå var steget från vän till flickvän lättare än någonsin för mig. Genom hans öppenhet blev övergången den mest naturliga jag har upplevt och genom vår nya relation åstadkom vi en ny form av perfektion.

ATT BO

Huset jag bor i är grått med vita knutar. Det har två våningar och sticker ut en del från alla de röda husen i byn. På nedervåningen har vi fönster utan insyn, därför brukar damer som behöver bättra på sin make up ställa sig där för att spegla sig till perfektion - någonting som kan vara obehagligt om man befinner sig i vardagsrummet.

16 trappsteg upp bor jag. Mitt rum är stort, 14 kvadratmeter och kanske större än min kommande lägenhet. Det ryms fotöljer, en tv, min dator och min säng. Jag städar väldigt sällan för en del i mig säger att en frekvent tar bort det hemtrevliga och unika som rummet har. Det som visar vem jag är. För stunden är det nystädat, fönsterna är nyputsade och man kan inte hitta en dammtuss någonstans. Ändå ligger det några klädesplagg på golvet och ett par vattenglas står på skrivbordet. Min prägel finns överallt. Sängen doftar mandarin från en Pillow Mist som jag köpte i Thailand för några år sedan. Blommorna har börjat vissna, jag har svårt att ta hand om dem och antar att det är ett släktdrag då min mor är likadan. På väggen hänger det en affisch från Robbie Williams spelning på Ullevi 2006, den kommer alltid att ha en plats här, vilka faser jag än går igenom.

Garderoben har ett eget rum intill mitt, där är det om möjligt även mer stökigt än mitt rum. Jag har inte lärt mig vad ordning på kläderna innebär och brukar oftast slänga ut allting därefter. Det är alltid något borta, en klänning eller en fotbollsstrumpa, och det är så oerhört enerverande. När jag röjer upp så försvinner det ändå, så jag har slutat se poängen med det. 

Det är hit jag kommer hem efter en bra utekväll, det är i den här sängen jag lägger mig och gråter om någonting känns dåligt. Vid glasbordet har jag gjort alldeles för många skoluppgifter och i bokhyllan finns väl använda böcker som passar både stora och små. 

Det här är mitt hem, det är här jag bor och här jag är uppvuxen. Trots att flytten närmar sig mer och mer och jag sällan är hemma så kommer det bli väldigt svårt att släppa den här känslan.