STORSTADSTANKAR

I min by har jag levt i snart tjugo år och jag tror att jag har sett allting som går att se. 

Varje dag passerar jag förbi samma idylliska villor med samma traditionella röda färg som dagen innan. 

Varje dag sätter jag mig vid busshållplatsen som står där den alltid har stått och väntar på tvåan till stan.

På sommaren cyklar barnen förbi på väg till skolan.

På vintern ser man mest tonårspojkar som har upptäckt det roliga med att sladda med sina bilar i rondellen.

Tio meter till närmaste affär, tjugofem meter till bussen och ett par hundra till närmaste badstrand. 

Inte undra på att man blir bekväm. 

Jag funderar dagligen på hur jag ska klara mig i storstadsbetongen utan rutiner och närhet.

Den riktiga världen känns så hård och kall.

I min by vet vi allt om varandra och det kommer ju aldrig hända igen.

Jag känner mig otrygg, osäker och alldeles skräckslagen, rädd för att inte passa in.

Ändå är det dags att röra sig vidare mot nya äventyr och andas storstadsluft i några år.

Lämna tryggheten i boet för ett äventyr helt på egen hand.

För när jag tänker på närheten till stora fik, bra barer, konserter och massvis med nya människor känns den stora världen inte alls skrämmande.

Jag är redo nu, redo att fälla ut vingarna och bege mig ut på nya äventyr. 

OM DET FINASTE MED VINTERN

Jag vill ligga med bara bruna ben i gräset och njuta av solens värme. Vända mig om och pussa honom bara för att jag kan, bara för att han är min och väljer att ligga där bredvid mig hur tråkigt det än kan vara att bara ligga ner. 

Jag vill gå på festivaler och krama alla jag känner och några till. Tränga mig längst fram på det där bandet med fina människor i min närhet och sjunga till låtar som vi inte kan texten till.

Jag vill säga att "den här sommaren ska jag faktiskt bada" även fast jag aldrig gör det, och tvinga mina nära stå i vattnet och vänta i flera timmar bara för att jag ska få en ärlig chans att doppa mig. Bli sur för att de skvätter vatten på mig, doppa axlarna och simma tio meter för att sedan gå upp och lova mig själv att aldrig mer sätta foten i svenskt vatten igen.

Men det känns onödigt att gå och vänta på sommaren när det nya året inte ens har kommit. En hel är månad kvar av 2011 och allt vad det innebär, och vintern är ju rätt fin ändå. Det är nu man har chansen att stanna inomhus under en filt tillsammans med en fin istället för att springa ut  och mötas av en bitande kyla, det är nu man kan sätta sig ner och dricka litervis med te med nära och kära och bli helt varm inombords. 

Och viktigast av allt - det är bara en månad kvar till nyårspussen. 

OM KONSTIGA SINNESSTÄMNINGAR

Idag är jag glad fast ändå ledsen. Nere men ändå uppe. Ja, ni fattar.

Ena sekunden har jag ett sådant glädjerus att jag bara vill skrika ut till min omgivning hur perfekt mitt liv är, nästa vill jag kasta det dyraste föremålet jag hittar in i väggen och se vad som händer.

Jag behöver få utlopp för min ilska men samtidigt dela med mig av allt bra som händer.

Jag vill att människor ska se mig dansa och försöker inte dölja ett enda felsteg.

Rastlös, meningslös och otrygg men jag vill inte ändra på saker ännu, den tiden är inte riktigt kommen för en rädd småstadstjej ännu. Det finns för mycket verklighet som jag inte behöver ta del av inlåst i mitt trygga samhälle, sådant som mina små flickögon inte vill bevittna. 

Igår var jag rädd, idag är jag modigare än någonsin förut.  

OM ATT STÄDA

Idag är en sådan dag som kommer ganska sällan men samtidigt är väldigt viktig. En dag då jag tar tag i mitt liv och gör alla golvytor tomma, skrivbordet renare än någonsin och sorterar i varenda liten låda för att uppnå perfektion. Jag drar med fingret över tvn för att se hur mycket damm det finns och torkar sedan upp allting med rynkad näsa. Golvet dammsugs, elementet rengörs och luftas ur, var sak har sin plats.

Imorgon kommer jag att se skönheten i att inte ha allting kliniskt rent och sakta förvandla golvet till en horisontell garderob igen. Skrivbordet kommer att vara fullt med betalda fakturor och sönderrivna papper och dammet kommer återigen att vara en del av charmen i att ha ett lite småstökigt rum.

Men just nu så lever jag i nuet, och idag ska det vara fint. Det finns en period för allt.

OM ATT SLÄPPA NÅGON (del 1)

Hon hade lovat sig själv att inte prata med honom mer. Även om hans närvaro kändes bra för stunden så slutade det alltid med att hon blev ledsen. Inga telefonsamtal, ingen kontakt, att ens hälsa på honom på stan skulle vara en synd. 

Det var för hennes eget välmående och för att lyckas få honom ur huvudet så skrev hon ett kontrakt mellan henne och hennes bästa vän. Att bryta kontraktet och höra av sig till honom skulle vara självbestraffning nog, men däremot så skulle hon unna sig någonting riktigt fint om hon lyckades få ut honom ur huvudet inom två månader. Pennan darrade när hon skrev under pappret, och trots att hon visste hur viktigt det var så kunde hon inte undgå att tänka på hur larvigt det var att tvingas skriva ner löften på ett papper. 

Den natten sov hon i tio timmar för första gången på länge, hon kunde äntligen slappna av.

Hon vaknade skräckslaget när det knackade på dörren. "Vad händer, jag väntar inte besök" tänkte hon och rörde sig med släpande steg för att titta vem det var. Skräckslaget ryggade hon tillbaka från dörren. Genom dörrkikaren hade hon sett hans silhuett i den mörka trappuppgången. Detta scenario fanns inte med på kontraktet, och det fanns inte heller med i hennes tankar över huvudtaget. 

Utan att tänka öppnade hon dörren.

-Kan vi prata? Sa han varpå han vandrade in i hallen utan att invänta hennes svar. 

Hon stängde dörren bakom honom, kände sig tvingad till att säga någonting och inte bara låsa honom ute. 

-Vill du ha en kopp te?

OM KYSSAR

De brukar säga att momentet före är det mest romantiska, de allra sista sekunderna innan läpparna möts. Det känns som en evighet, magen kittlas så att det nästan gör ont och jag vill inget annat än att bara slänga sig mot hans läppar och få njuta av nästa stund. 

Men någonting hindrar mig. Ögonkontakten. Det är så vackert att stirra in i hans ögon och att se hur alla känslor kommer till liv - för ögonen speglar verkligen själen om man väljer att titta efter den. 

Momentet är över. Läpparna möts, mjukt och försiktigt, nästan blygsamt. Denna sekund känns inte lika lång, och när det är över vill jag bara uppleva samma stund igen, och igen, och igen.