SUMMERING AV JULHELGEN

Julmat hos farmor. Världens finaste julklappar. Träffat mormor. Resor fram och tillbaka, och sedan fram igen. Umgänge. Kramar. Tre stycken i en säng. Nostalgi. Restaurangbesök. Planer. Progress Live-skivan. Känslor. Tårar. Skratt. Glädje. 

Så summerar jag julhelgen. Imorgon är det dags för ännu mer spring. Först döma och sedan iväg till Boden med Mikaela för att umgås med Elin. Ska även skriva ett personligt brev, åka till ICA och prata om ett paket och städa. När man faktiskt är upptagen för en gångs skull känns det hemskt konstigt att lägga sig ner i sängen och bara vara. 

OM ATT VARA TVÄRTEMOT JULHYSTERIN

Folk pratar om julstämning och jag förstår ingenting. Hälften av jularna under min uppväxt har vi spenderat utomlands, nu är vi hemma och det vankas julbord hos farmor. Förutom att maten är lite udda men ändå densamma som påsk och midsommarmaten samt att några klappar delas ut för att egon ska stillas så ser jag ingen större skillnad. Ingen gran, inte ens en i plast, har funnits i vårt hem på flera år. Det är ingenting jag saknar.

Ändå har jag varit duktig och slagit in Christoffers presenter i ett himla fint papper med massor av söta tomtar på. Banden är röda och prickiga och jag ler lite åt mig själv som åstadkom någonting så juligt. För det första kan jag inte slå in paket för fem öre och för det andra tenderar jag till att vara dålig med färgval. Fyra stycken paket ska han få öppna upp, små som stora. Men det blir inte förrän på söndag. När det kommer till presenter engagerar jag mig dock alltid lite extra, så länge det är fint och meningsfullt spelar det ingen roll hur många hundralappar som försvinner ur sparkassan.

Vad man ska ha på sig? Tja... jag kommer att sitta bekvämt med ett par tjocka strumpbyxor, en stor tröja och mina nya fleecestrumpor med söta motiv och halkskydd under fötterna.

OM ATT FLYTTA TILLBAKA

Jag och Christoffer håller på att flytta tillbaka till hans gamla lägenhet. Det är otroligt hur man kan längta så mycket efter femtiosex kvadratmeter, och nu när jag äntligen befinner mig på gammal mark känns det som att vi aldrig ens har flyttat härifrån. Fem månader tog det, vi har spenderat mer tid i en tråkig ful och orenoverad lägenhet än vad vi har fått göra i den här.

I fredags sov vi här för första gången på fem hela månader, när jag skulle gå till vardagsrummet och hämta min väska med kläder på morgonen insåg jag att vi är tillbaka på sutterängplan och att insynen är lite bättre än på våning tre. 

Annars är det som förut, vi spelar kort och skrattar hela nätterna, sover halva dagarna och spenderar resterande tid med att äta eller fundera på vad vi ska hitta på. Jag har precis tagit en saffranslängd ur frysen och planerar att tända lite ljus. Det är ju trots allt fjärde advent. 

TODAY I DON'T FEEL LIKE DOING ANYTHING

I fredags stressade jag till Piteå direkt efter matchen var slut, sminkade mig med ena handen, höll ett glas vin i andra och sedan gick vi på fest. När alla gick ut på krogen så gick vi bara ner en trappa och fortsatte dricka alldeles för många glas vin. Avrundade med helt fantastiskt goda hamburgare och vandrare hem klockan fem. Skulle egentligen åkt hem i söndags, och igår, och idag, men istället blir jag kvar tills imorgon. 

Spenderar dag ut och dag in med att laga världens godaste mat, spela alldeles för många omgångar av vändtia och ta långa promenader i vintermörkret för att sedan springa de sista hundra meterna till lägenheten istället för att åka hem. Vill ha en hundvalp, helst igår, men sitter fint ner och väntar på lämpligare tider (läs: att jag ska börja skolan). 

I skrivande stund sitter jag med alldeles för mycket mat i magen och väntar på att få spela några kortspel till, äta lite chips och sedan få krypa ner bredvid Christoffer en sista natt innan jag beger mig mot Luleå igen.

EN LITEN LÄGESUPPDATERING

Idag var den stora dagen B, och det är såklart första bandsläppet till Metaltown jag pratar om. Senast igår pratade jag och Christoffer om att bege oss ut och tågluffa i en månad istället för att springa på festival, men efter dagens släpp blev både han och jag tveksamma. Helst skulle jag vilja göra både och, men ekonomin brister och eftersom det blir fjärde året jag intar Göteborg för en eventuell festival så känns det som att man kanske kan hoppa över ett år. Men samtidigt är det dumt att bryta en tradition. Jag menar, Lamb of God, Killswitch Engage och Manson en andra gång är faktiskt inte alls dåligt.

Så, medan jag lyssnar på julmusik och städar så är det en bra tid för mig att planera vad jag vill ha ut av sommaren. Det är lättast så, annars kommer alla planer bara att krocka och sluta med besvikelse. Imorgon ska Christoffer få följa med i min diskussion, eller kanske inte. 

Jag dömde säsongens första match i lördags och det gick så himla bra att jag knappt ville slita mig från arcus. Hade kunnat stanna dag och natt bara för att få tag på fler sådana matcher. Imorgon är det dags igen, Norrbotten möter Västerbotten i cup kommunal och jag håller i pipan. Otroligt förväntansfull och hur det än går så ska jag sedan bege mig direkt till busstationen och ta en buss till Piteå för att ta ett glas vin eller sju hos en kamrat till Christoffer. Känns som en bra början på helgen. En bra början på vintern kanske, idag har det varit snöstorm hela dagen så nu har vi en vit vinter att se fram emot igen. 

Nu ska jag fortsätta dansa runt till Sinatra och röja undan alla kläder som ligger på golvet. Ha en fin kväll så lovar jag att återkomma någon gång i helgen!

OM MIN RESPEKT FÖR DEN FINSKA POLISEN (FAVORIT I REPRIS)

Denna text är skriven 2011-01-04 och handlar om äventyret jag, Marléne och Christoffer fick uppleva då vi åkte trettio mil till Oulu i Finland för att se Volbeat under hösten 2010.

Jag insåg för ett tag sedan att jag aldrig berättade någonting om våran roadtrip till Finland i oktober. För er som inte minns så åkte jag, Marléne och Christoffer till Oulu (Uleåborg) för att se Volbeat. Det var en fredag och vi satt och hackade bänk på skolan som vanligt. Jag kände mig mer eller mindre stressad hela dagen då vi hade en förhållandevis tight deadline - Finland är en timme före oss så man förlorar en timme när man byter land, och den sammanlagda restiden låg på tre timmar. Vi beräknade att anlända i Oulu två timmar innan spelningen om allt flöt på som det skulle, och därefter skulle vi hinna äta och sträcka benen ett tag innan det var dags att hitta arenan.

Så blev det inte. När vi hade kommit hem från en kort skoldag och jag skulle backa ut från gården så skrek motorn lite och det enda som hände var att bilen fick motorstopp. Kopplingsvajern hade gått av. Ringde mamma och var helt förstörd, utan bil så var det svårt att ta sig vidare. Hon nödfixade en hyrbil åt oss och vi var tvugna att ta oss in till stan så snabbt det bara gick. Där förlorade vi en timme. När vi väl satte oss i bilen så sa mammas kollega att om gränspolisen stoppar oss så får vi hänvisa till dem, eftersom man inte får några papper med hyrbilen och det inte direkt är tillåtet att ta den utanför landet.

Sedan första gången jag sa att vi skulle åka till Finland så har pappa alltid sagt att jag ska passa mig för att köra för fort eller göra någonting olagligt i trafiken, för den Finska polisen är så otroligt mycket hårdare än den Svenska. Han berättade hur de skulle slita ut mig ur bilen och slå mig med batong tills jag inte riktigt var vid medvetande och sedan lämna av mig och Christoffer vid gränsen och lämna Marléne i Finland eftersom hon är finsk medborgare. De gånger han sa det så skrattade jag bara åt honom, det kan inte finnas sådana fascister. Jag hade vid den stunden, och har ännu inte, blivit stoppad i Sverige så jag hade just ingenting att jämföra med.

När vi hade passerat Kemi så var det en lättare trafikstockning och gpsen ballade ur så vi var lite osäkra på huruvida vi var på rätt väg eller ej. När trafiken avtog så valde vi att ändå chansa och fortsätta på samma väg. Helt plötsligt så blev det en skogstäckt ödemark och även om motorvägen var hur fin som helst så var det lite oroväckande. Det blev även längre avstånd mellan hastighetsskyltarna och jag blev lite skräckslagen för att jag skulle missa någon. Efter ytterligare några mil så märkte vi att en bil låg ganska tätt bakom oss och hade gjort det ett tag, även om det inte finns så många andra ställen att ta vägen på när man är mitt i skogen så kände vi oss aningen förföljda. Det var vi också, för helt plötsligt släppte den bakomliggande bilen fram en polisbuss. Jag blev alldeles förskräckt och skrek att vi var förföljda av polisen. Strax därpå slog han på blåljus OCH sirener. Helst ville jag bara hoppa ut från bilen och gömma mig i skogen, långt bort ifrån det skräckinjagande fordonet.

Eftersom vi inte var säkra på att de ville stanna oss så svängde jag av vid närmaste parkeringsficka i hopp om att han bara ville att jag skulle släppa förbi honom, men så var inte fallet. Två bilar stannade bakom oss, bussen samt bilen som hade förföljt oss ett tag och som visade sig vara en civilbil. Det klev ut fem uniformklädda män ur bilarna och ställde sig strategiskt - en vid varje fönster och en bakom bilen med uppknäppt hölster (pappa sa senare att han nog skulle ha skjutit efter bilen om vi skulle ha planerat en smitning).

Jag vevar ner rutan och betraktar polismannen. Han var minst 2 meter lång och mer vältränad än någon annan människa jag någonsin har sett tidigare. Han var högrest och det syntes att det var han som var den makthavande mannen med längst militärtjänst, klart han var skrämmande. Han säger någonting på finska varpå jag säger att jag inte talar finska. Han pratade med mannen bredvid honom och jag antar att de funderade på hur de skulle lösa situationen. Ett tag senare så flinar han till och frågar om mitt körkort, med trevande händer så öppnar jag plånboken och ger det till honom. Han gick iväg ett tag, rapporterade förmodligen till stationen, kom tillbaka och frågade var vi kom ifrån. "Luleå", sa jag och kände hur jag skakade på rösten. Han frågade var vi skulle och jag sa "Uleåborg, eh.... Oulu", varpå han ställer en ny fråga på finska som om jag skulle ha lärt mig språket av rena skräcken. "Jag pratar fortfarande inte finska, men hon i baksätet är finne. Prata med henne, snälla!" sa jag och vevade ner Marlénes ruta. Han lyste henne i ögonen för att se om hon var påverkad av någonting och sedan så ställde han samma frågor till henne. De frågade om vi skulle på Volbeat och hur länge vi skulle stanna i Oulu, sedan frågade de om vi hade tagit kort på varandra i bilen. "Eh, ja." svarade hon och som på kommando vände alla poliser och gick tillbaka till sina bilar.

De hade aldrig sagt att vi fick åka och de stod kvar ett bra tag, så jag har aldrig varit så rädd som när jag släppte kopplingen och blinkade ut från parkeringsfickan. Fem mil senare så såg jag hur en polisbil stod på andra sidan vägen, slog på blåljusen och svängde ut åt  vårat håll när vi passerade. Min första, och enda, tanke var att "Nu har vi smitit från finska polisen, vi kommer få spendera natten i cell.", men bilen kom aldrig efter oss.

I Oulu så sa några finnar att de rutinkollade utländska bilar men av vad vi har hört senare så var det där ingen rutinkoll. Då hade inte två bilar stannat oss, det hade inte varit fem poliser och de hade troligtvis bett mig blåsa eftersom det var en fredag. Vi hade även tur att de inte bad om att få se ägarbevis på bilen, utan bara släppte oss. Men jag kan ändå med all säkerhet påstå att jag aldrig har varit så rädd för en människa tidigare. Jag körde inte på hemvägen, just för att slippa bli stoppad igen, och jag vågade inte somna ifall någonting skulle hända. Att se den svenska polisen efter den där otäcka händelsen skrämmer mig inte lika mycket, men i Finland kommer jag aldrig våga köra igen.

OM ATT TA NYA TAG

Efter att ha fått spendera en hel helg med att tycka synd om mig själv och ha möjligheten att dra täcket över huvudet när jag vill så är jag på väg uppåt igen. Äntligen händer det lite saker i mitt annars väldigt enformiga liv.

På lördag har jag fått försäsongens första domaruppdrag och jag är hur peppad som helst. Det blir en riktig utmaning och förhoppningsvis en bra start på säsongen. Bara några timmar efter matchen är det äntligen festivaldags igen - Nordic Rage i Boden har dragit på med en himla bra uppsättning av tunga metalakter och jag ser fram emot att headbanga i stort sett hela kvällen. 

Det finns några nya jobb att söka och jag fortsätter fundera på var jag kommer att ta vägen till hösten. Återigen känner jag mig (något sånär) hoppfull. Så trots att mörkret dominerar dagen och regnet slår hårt på fönstret så är jag på bra humör!

VINTAGE PICS

Här i lägenheten anammar vi julstämningen genom att sitta i ett mörkt kök med tända värmeljus och spela vändtia. Faktumet att det är första advent innebär hemmagjord risgrynsgröt, pepparkakor och glögg.  Eftersom jag inte har så mycket att dela med mig av denna ljuvliga söndag så tänkte jag i alla fall bjuda på några härliga vinterbilder från i fjol. 

OM ATT INTE HA SÅ MYCKET ATT GÖRA

Stormen Berit sätter hela lägenheten i gungning, Christoffer spelar tv-spel och jag... Ja, jag sitter och leker med webkameran i väntan på att någonting ska hända. Klockan sju har vi bokat bord på en restaurang, men det är ju ett tag dit. Jag svälter, klättrar på väggarna och petar lite på herrn som sitter i soffan.

Vad hittar ni på när det inte finns så mycket att göra?

TRANSLATION: The Norweigian storm Berit has reached us in the north of Sweden. So here we are, trapped inside with nothing to do. At 7pm we have a reservation at a Thai restaurant in town, but until then it's a quite boring saturday. I'm playing with the webcam and Christoffer is playing video games.

OM NEGATIVA BESKED

Idag fick jag beskedet om att jag inte kom in på skolan. Ville riva brevet, bränna upp det och stampa på askan bara för att uttrycka min frustration men istället slängde jag det rakt ner i papperskorgen i hopp om att jag skulle kunna sluta tänka.

Det kan jag inte.

Även om jag spenderade hela gårdagen med att få ihop fristående kurser att läsa samt kollade över möjligheten att läsa program på hemmaplan så känns det bara dåligt just nu. Egentligen vill jag begrava mig så djupt jag bara kan och försvinna från jordens yta en stund. Orkar inte prata med någon, orkar inte se någonting positivt. Om någon frågar huruvida jag har fått antagningsbesked eller ej så kommer jag att bryta ihop. 

För en gångs skull har jag verkligen vågat hoppas, jag har spenderat flera tusen sekunder med att bara tänka på hur bra allting skulle kunna bli. En ny bostadsort, en ny miljö, nya vänner. En chans att fly utan att behöva motivera mitt beslut - någonting jag har längtat efter i flera år. 

Men jag har hittat nya utvägar och är väldigt glad för det, till hösten kommer jag att börja läsa någonting liknande det jag sökte, fast i Luleå. Inga studielån, inget flyttkaos, ingenting. Om tre år så går jag ut skolan lånfri, och kan förhoppningsvis göra någonting jag vill ändå. Det här kan också bli bra.

Ge mig bara några dagar att smälta det negativa beskedet så är jag på fötter igen, mer motiverad än någonsin.

OM ATT ÖVERVINNA RÄDSLAN

Har precis slagit igång veckans andra diskmaskin. Det är konstigt att det går åt så himla mycket tallrikar och glas  när man är ensam, det är ju inte så att jag äter för två bara för att jag är uttråkad. 

Om några timmar ska jag hämta upp mamma och pappa på flygplatsen eftersom deras veckolånga utomlandsvisit har nått sitt slut. Samma med min veckolånga ensamhet, även om jag har spenderat den största delen av tiden hos eller med Christoffer så har jag lyckats sova två nätter helt ensam nu. Något jag aldrig trodde skulle gå i början av veckan. Jag har antingen varit så rädd så att rädslan har gått över eller så har jag bara slutat tänka på alla hemskheter som kan hända. Varför skulle det hända just idag, när jag är ensam? 

Så nu ligger jag i min säng, orädd, och tittar upp i taket. Tänkte se några avsnitt av Bones innan jag lagar min sista middag i ensamhet samt städar upp och gör det fint.  Alla andra ärenden är fixade, maten står i kylskåpet och jag har till och med hunnit ringa FedEx om ett paket till min far. 

Konstruktivt.

CAN YOU SEE THE SNOW?

Promenerade några kilometer för att få en chans att visa er vad som är vackert med nysnön. Det var länge sedan mina händer var så kalla och min ena fot var helt blodig av ett skavsår då jag kom in genom dörren igen. 

Trots att det är hur kallt som helst ute så ska jag äta sallad med kikärtor och gravad lax till middag. Kompenserar med mängder av citronte och det fungerar ju minst lika bra som varm mat.

TRANSLATION: The first snow arrived in Luleå yesterday and just look - do you see how beautiful it is? Even though it's cold outside I will have a cold salmon salad for dinner, and drink a lot of tea since I won't get warm by the food.

OM FÖRSTA SNÖN

Gick med Christoffer till busshållplatsen för att säga hej då och upptäckte att det snöade. Första, finaste snön har nu kommit till Luleå och även om jag inte gillar snö egentligen är nysnö bland det underbaraste som finns. Tanken på ett vitt, purt puder som lägger sig över de mörka novembergatorna och lyser upp lite extra värmer en aning i nalkande vintertider. 

Ändå ligger jag inomhus under två filtar och väntar på att The Holiday ska börja. Så trots att jag är ensam i ett stort hus med hundra lampor tända istället för värmeljus blir denna kväll rätt bra ändå. 

Vad har ni för er en söndagskväll som denna?

OM RYGGSMÄRTA

Har sovit konstigt inatt. Christoffer har fått hjälpa mig att ta upp handduken från golvet, knyta mina skor och andra saker som bara Greta, 98 kan tänkas behöva hjälp med i vanliga fall. Jag har så ont i ryggen att mitt vänstra ben tenderar till att springa iväg ibland och den enda positionen jag kan hålla en längre stund är liggandes på mage. 

Föga roligt, säger ni. Jag också, men eftersom jag läste att motion är bra för alla krampliknande åkommor så ska vi åka bil till ICA maxi och köpa mat samtidigt som jag ska ta en lååång omväg och titta efter ett nytt fint nagellack.

ÄVENTYR

Nu ska jag och Christoffer åka på middag hos hans föräldrar, sedan står vi V.I.P-listan till en Bruce Springsteen-tribute lite senare ikväll. Jag känner mig som en lyxig madame och har jobbat extra mycket för att få till den perfekta eyelinervingen just för detta tillfälle. 

Eftersom jag vet att ni undrar över min nya frisyr.

OM MORGONTIMMARNA DEN 18 NOVEMBER

En fredag som så många andra. 

Jag stod i badrummet tidigare och betraktade min nya frisyr samtidigt som jag smorde in ansiktet med honung. För första gången kände jag att klippningen var rätt - det här är jag. Även om det korta håret får mig att känna mig lite androgyn vissa stunder så är det så skönt att inte ha tovigt hår som bara är ivägen, och jag får en chans att visa mina unika drag på ett helt annat sätt. 

Magen gör så ont att jag inte orkar ställa mig i köket och koka gröt. Dålig cirkel. Mår dåligt när jag är nyvaken och kan inte ens sända en fin tanke till mat, sedan blir jag för hungrig för att äta. Ska trotsa det, så småningom, gå och förbereda en smörgås och sedan bara låta den ligga framför mig tills jag känner det verkliga suget för mat.

Nu sitter jag här och läser bloggar i hopp om att bli lite provocerad, tittar på Bones och väntar på att min pojkvän ska ta helg så att vi kan åka hem till Luleå (eller gå på spelning). Klär mig i en tröja som har tjugo centimeter för långa armar och har honung i ansiktet. Går barbent fram och tillbaka genom lägenheten, även om det egentligen är lite för kallt. 

Det är min fredagsmorgon, hur ser eran ut? 

OM FINA DRÖMMAR

När Christoffer åkte till jobbet så bestämde jag mig för att sova lite till. När jag är sjuk och dessutom var trött på morgonen för en gångs skull så kände jag att det passar bra med några timmars extra chans att bli helt utvilad. 

Och jag började drömma med en gång. Normalt sett drömmer jag väldigt skumma, hallucinogena saker med mycket färger och förvirring. Idag handlade min dröm om slott, riktigt gamla skolor med bänkar (älskar) och en kod som vi inte fick tag på hur mycket vi än försökte. Ringde en kompis och insåg att jag hade fel nummer på kontaktlistan så jag kom fram till en kändis istället. Vaknade av att det kändes som att någon skakade mig väldigt hårt och med obehaget i magen så kände jag att det var mobiltelefonen som vibrerade. Tack, Christoffer, för att du väckte mig från den finaste och mest normala drömmen jag har haft på evigheter. 

Jag klippte mig igår förresten, och på grund av att min bruna utväxt såg hemsk ut och hennan har börjar gå ur håret så färgade jag det svart också. Nu när jag har chansen att ta fram min naturliga hårfärg ska jag nog göra det, men det får bli nästa projekt. Håret är väldigt väldigt kort, några centimeter hår finns kvar högst upp på huvudet, men jag är nöjd - bara det får växa några centimeter till. Ska bara låta mig själv smälta det faktum att jag återigen är hårlös så ska ni få se bilder snart. 

HAPPY HALLOWEEN

Nu har min favorithelg på hela året kommit till sitt slut. 

Vissa frågar hur jag kan gilla Halloween så mycket men vad finns att inte gilla? Man får klä ut sig och vara hur extrem som helst, träffa allt från vampyrer till Klimpen från Bert och dricka alkoholhaltiga drycker med fina personer. 

För min del har jag även fått träffa en hel del vänner som jag inte har träffat på ett tag och det har varit hur kul som helst. Vill bara spola tillbaka tiden och göra om allting, eventuellt fira Halloween nästa helg igen (och gärna helgen därpå). 

Och sedan har jag insett hur roligt det är att sminka andra, så mitt nya framtidsyrke är alltså maskör. 

OM ATT STÄDA

Idag är en sådan dag som kommer ganska sällan men samtidigt är väldigt viktig. En dag då jag tar tag i mitt liv och gör alla golvytor tomma, skrivbordet renare än någonsin och sorterar i varenda liten låda för att uppnå perfektion. Jag drar med fingret över tvn för att se hur mycket damm det finns och torkar sedan upp allting med rynkad näsa. Golvet dammsugs, elementet rengörs och luftas ur, var sak har sin plats.

Imorgon kommer jag att se skönheten i att inte ha allting kliniskt rent och sakta förvandla golvet till en horisontell garderob igen. Skrivbordet kommer att vara fullt med betalda fakturor och sönderrivna papper och dammet kommer återigen att vara en del av charmen i att ha ett lite småstökigt rum.

Men just nu så lever jag i nuet, och idag ska det vara fint. Det finns en period för allt.