Idag fick jag beskedet om att jag inte kom in på skolan. Ville riva brevet, bränna upp det och stampa på askan bara för att uttrycka min frustration men istället slängde jag det rakt ner i papperskorgen i hopp om att jag skulle kunna sluta tänka.
Det kan jag inte.
Även om jag spenderade hela gårdagen med att få ihop fristående kurser att läsa samt kollade över möjligheten att läsa program på hemmaplan så känns det bara dåligt just nu. Egentligen vill jag begrava mig så djupt jag bara kan och försvinna från jordens yta en stund. Orkar inte prata med någon, orkar inte se någonting positivt. Om någon frågar huruvida jag har fått antagningsbesked eller ej så kommer jag att bryta ihop.
För en gångs skull har jag verkligen vågat hoppas, jag har spenderat flera tusen sekunder med att bara tänka på hur bra allting skulle kunna bli. En ny bostadsort, en ny miljö, nya vänner. En chans att fly utan att behöva motivera mitt beslut - någonting jag har längtat efter i flera år.
Men jag har hittat nya utvägar och är väldigt glad för det, till hösten kommer jag att börja läsa någonting liknande det jag sökte, fast i Luleå. Inga studielån, inget flyttkaos, ingenting. Om tre år så går jag ut skolan lånfri, och kan förhoppningsvis göra någonting jag vill ändå. Det här kan också bli bra.
Ge mig bara några dagar att smälta det negativa beskedet så är jag på fötter igen, mer motiverad än någonsin.
Usch, dåliga besked är inte roliga. Men tro mig du kommer få många sådana i livet (ta det från en som fått FÖR många, ändå är jag "bara" 8 år äldre än dig) och det är bara att tackla dem och tänka att "livet är långt, allt har sin mening". Du är bara 19 år! Du har så många år på dig att nå dit du vill komma. Hoppas allt löser sig med din plan B :)
SvaraRadera