måndag 26 december 2011

SUMMERING AV JULHELGEN

Julmat hos farmor. Världens finaste julklappar. Träffat mormor. Resor fram och tillbaka, och sedan fram igen. Umgänge. Kramar. Tre stycken i en säng. Nostalgi. Restaurangbesök. Planer. Progress Live-skivan. Känslor. Tårar. Skratt. Glädje. 

Så summerar jag julhelgen. Imorgon är det dags för ännu mer spring. Först döma och sedan iväg till Boden med Mikaela för att umgås med Elin. Ska även skriva ett personligt brev, åka till ICA och prata om ett paket och städa. När man faktiskt är upptagen för en gångs skull känns det hemskt konstigt att lägga sig ner i sängen och bara vara. 

lördag 24 december 2011

OM DA'N FÖRE DOPPAREDA'N

Josefin har varit förbi och gett mig min första julklapp. Hon får hennes i mellandagarna eftersom vi bestämde oss för att byta julklappar såpass sent att jag inte riktigt hann med, men jag vet precis vad jag ska köpa. 

Det är (eller var) fredag, dvs. pizzafredag i mitt hushåll. Även om det på något sätt känns äckligt att äta pizza en gång i veckan under en period på vad som nu är uppe i flera månader så är det rätt fint på något sätt.

Mikaela har varit mitt kvällssällskap. Gått runt hela sunderbyn och pratat om pojkar, relationer och allt annat som kom upp i huvudet. Druckit natt-te och åkt bil en runda.  

Jag har skrattat tills magen gör ont flera gånger och är sådär fånigt nöjd med dagen innan doppareda'n. Imorgon ska jag upp hur tidigt som helst för att åka till farmor och äta grötfrukost. Sedan väntar fika, julbord, ännu mer fika och kanske några julklappar.



God jul fina ni!

torsdag 22 december 2011

OM ATT VARA TVÄRTEMOT JULHYSTERIN

Folk pratar om julstämning och jag förstår ingenting. Hälften av jularna under min uppväxt har vi spenderat utomlands, nu är vi hemma och det vankas julbord hos farmor. Förutom att maten är lite udda men ändå densamma som påsk och midsommarmaten samt att några klappar delas ut för att egon ska stillas så ser jag ingen större skillnad. Ingen gran, inte ens en i plast, har funnits i vårt hem på flera år. Det är ingenting jag saknar.

Ändå har jag varit duktig och slagit in Christoffers presenter i ett himla fint papper med massor av söta tomtar på. Banden är röda och prickiga och jag ler lite åt mig själv som åstadkom någonting så juligt. För det första kan jag inte slå in paket för fem öre och för det andra tenderar jag till att vara dålig med färgval. Fyra stycken paket ska han få öppna upp, små som stora. Men det blir inte förrän på söndag. När det kommer till presenter engagerar jag mig dock alltid lite extra, så länge det är fint och meningsfullt spelar det ingen roll hur många hundralappar som försvinner ur sparkassan.

Vad man ska ha på sig? Tja... jag kommer att sitta bekvämt med ett par tjocka strumpbyxor, en stor tröja och mina nya fleecestrumpor med söta motiv och halkskydd under fötterna.

söndag 18 december 2011

MITT VACKRA VITA VINTERLAND

OM ATT FLYTTA TILLBAKA

Jag och Christoffer håller på att flytta tillbaka till hans gamla lägenhet. Det är otroligt hur man kan längta så mycket efter femtiosex kvadratmeter, och nu när jag äntligen befinner mig på gammal mark känns det som att vi aldrig ens har flyttat härifrån. Fem månader tog det, vi har spenderat mer tid i en tråkig ful och orenoverad lägenhet än vad vi har fått göra i den här.

I fredags sov vi här för första gången på fem hela månader, när jag skulle gå till vardagsrummet och hämta min väska med kläder på morgonen insåg jag att vi är tillbaka på sutterängplan och att insynen är lite bättre än på våning tre. 

Annars är det som förut, vi spelar kort och skrattar hela nätterna, sover halva dagarna och spenderar resterande tid med att äta eller fundera på vad vi ska hitta på. Jag har precis tagit en saffranslängd ur frysen och planerar att tända lite ljus. Det är ju trots allt fjärde advent. 

torsdag 15 december 2011

SVACKA

Framför mig är ett blankt papper, ett nytt kapitel av mitt liv, men när jag tittar på det så är det redan ifyllt. Långa meningar fyllda av förakt och hat, rädsla för att sådant som har varit ska komma upp till ytan igen. Både en och två gånger måste jag trycka in naglarna hårt i objektet som är närmast för att lugna ner mig. Fokusera på att andas in genom näsan och ut genom munnen. 

För det är just nu jag är sårbar. När jag egentligen bara vill dansa runt i snön, göra hundra snöänglar bredvid varandra och kasta snöbollar på min pojkvän så går jag igenom en svår period. 

Det blir bättre för varje dag men jag vill att min omvärld ska förstå att jag behöver tid för mig själv. Det här kanske är precis vad som behövs för att jag ska kunna starta det nya året, och mitt nya kapitel, starkare än någonsin. 

tisdag 13 december 2011

TODAY I DON'T FEEL LIKE DOING ANYTHING

I fredags stressade jag till Piteå direkt efter matchen var slut, sminkade mig med ena handen, höll ett glas vin i andra och sedan gick vi på fest. När alla gick ut på krogen så gick vi bara ner en trappa och fortsatte dricka alldeles för många glas vin. Avrundade med helt fantastiskt goda hamburgare och vandrare hem klockan fem. Skulle egentligen åkt hem i söndags, och igår, och idag, men istället blir jag kvar tills imorgon. 

Spenderar dag ut och dag in med att laga världens godaste mat, spela alldeles för många omgångar av vändtia och ta långa promenader i vintermörkret för att sedan springa de sista hundra meterna till lägenheten istället för att åka hem. Vill ha en hundvalp, helst igår, men sitter fint ner och väntar på lämpligare tider (läs: att jag ska börja skolan). 

I skrivande stund sitter jag med alldeles för mycket mat i magen och väntar på att få spela några kortspel till, äta lite chips och sedan få krypa ner bredvid Christoffer en sista natt innan jag beger mig mot Luleå igen.


torsdag 8 december 2011

EN LITEN LÄGESUPPDATERING

Idag var den stora dagen B, och det är såklart första bandsläppet till Metaltown jag pratar om. Senast igår pratade jag och Christoffer om att bege oss ut och tågluffa i en månad istället för att springa på festival, men efter dagens släpp blev både han och jag tveksamma. Helst skulle jag vilja göra både och, men ekonomin brister och eftersom det blir fjärde året jag intar Göteborg för en eventuell festival så känns det som att man kanske kan hoppa över ett år. Men samtidigt är det dumt att bryta en tradition. Jag menar, Lamb of God, Killswitch Engage och Manson en andra gång är faktiskt inte alls dåligt.

Så, medan jag lyssnar på julmusik och städar så är det en bra tid för mig att planera vad jag vill ha ut av sommaren. Det är lättast så, annars kommer alla planer bara att krocka och sluta med besvikelse. Imorgon ska Christoffer få följa med i min diskussion, eller kanske inte. 

Jag dömde säsongens första match i lördags och det gick så himla bra att jag knappt ville slita mig från arcus. Hade kunnat stanna dag och natt bara för att få tag på fler sådana matcher. Imorgon är det dags igen, Norrbotten möter Västerbotten i cup kommunal och jag håller i pipan. Otroligt förväntansfull och hur det än går så ska jag sedan bege mig direkt till busstationen och ta en buss till Piteå för att ta ett glas vin eller sju hos en kamrat till Christoffer. Känns som en bra början på helgen. En bra början på vintern kanske, idag har det varit snöstorm hela dagen så nu har vi en vit vinter att se fram emot igen. 

Nu ska jag fortsätta dansa runt till Sinatra och röja undan alla kläder som ligger på golvet. Ha en fin kväll så lovar jag att återkomma någon gång i helgen!

onsdag 7 december 2011

OM MIN RESPEKT FÖR DEN FINSKA POLISEN (FAVORIT I REPRIS)

Denna text är skriven 2011-01-04 och handlar om äventyret jag, Marléne och Christoffer fick uppleva då vi åkte trettio mil till Oulu i Finland för att se Volbeat under hösten 2010.

Jag insåg för ett tag sedan att jag aldrig berättade någonting om våran roadtrip till Finland i oktober. För er som inte minns så åkte jag, Marléne och Christoffer till Oulu (Uleåborg) för att se Volbeat. Det var en fredag och vi satt och hackade bänk på skolan som vanligt. Jag kände mig mer eller mindre stressad hela dagen då vi hade en förhållandevis tight deadline - Finland är en timme före oss så man förlorar en timme när man byter land, och den sammanlagda restiden låg på tre timmar. Vi beräknade att anlända i Oulu två timmar innan spelningen om allt flöt på som det skulle, och därefter skulle vi hinna äta och sträcka benen ett tag innan det var dags att hitta arenan.

Så blev det inte. När vi hade kommit hem från en kort skoldag och jag skulle backa ut från gården så skrek motorn lite och det enda som hände var att bilen fick motorstopp. Kopplingsvajern hade gått av. Ringde mamma och var helt förstörd, utan bil så var det svårt att ta sig vidare. Hon nödfixade en hyrbil åt oss och vi var tvugna att ta oss in till stan så snabbt det bara gick. Där förlorade vi en timme. När vi väl satte oss i bilen så sa mammas kollega att om gränspolisen stoppar oss så får vi hänvisa till dem, eftersom man inte får några papper med hyrbilen och det inte direkt är tillåtet att ta den utanför landet.

Sedan första gången jag sa att vi skulle åka till Finland så har pappa alltid sagt att jag ska passa mig för att köra för fort eller göra någonting olagligt i trafiken, för den Finska polisen är så otroligt mycket hårdare än den Svenska. Han berättade hur de skulle slita ut mig ur bilen och slå mig med batong tills jag inte riktigt var vid medvetande och sedan lämna av mig och Christoffer vid gränsen och lämna Marléne i Finland eftersom hon är finsk medborgare. De gånger han sa det så skrattade jag bara åt honom, det kan inte finnas sådana fascister. Jag hade vid den stunden, och har ännu inte, blivit stoppad i Sverige så jag hade just ingenting att jämföra med.

När vi hade passerat Kemi så var det en lättare trafikstockning och gpsen ballade ur så vi var lite osäkra på huruvida vi var på rätt väg eller ej. När trafiken avtog så valde vi att ändå chansa och fortsätta på samma väg. Helt plötsligt så blev det en skogstäckt ödemark och även om motorvägen var hur fin som helst så var det lite oroväckande. Det blev även längre avstånd mellan hastighetsskyltarna och jag blev lite skräckslagen för att jag skulle missa någon. Efter ytterligare några mil så märkte vi att en bil låg ganska tätt bakom oss och hade gjort det ett tag, även om det inte finns så många andra ställen att ta vägen på när man är mitt i skogen så kände vi oss aningen förföljda. Det var vi också, för helt plötsligt släppte den bakomliggande bilen fram en polisbuss. Jag blev alldeles förskräckt och skrek att vi var förföljda av polisen. Strax därpå slog han på blåljus OCH sirener. Helst ville jag bara hoppa ut från bilen och gömma mig i skogen, långt bort ifrån det skräckinjagande fordonet.

Eftersom vi inte var säkra på att de ville stanna oss så svängde jag av vid närmaste parkeringsficka i hopp om att han bara ville att jag skulle släppa förbi honom, men så var inte fallet. Två bilar stannade bakom oss, bussen samt bilen som hade förföljt oss ett tag och som visade sig vara en civilbil. Det klev ut fem uniformklädda män ur bilarna och ställde sig strategiskt - en vid varje fönster och en bakom bilen med uppknäppt hölster (pappa sa senare att han nog skulle ha skjutit efter bilen om vi skulle ha planerat en smitning).

Jag vevar ner rutan och betraktar polismannen. Han var minst 2 meter lång och mer vältränad än någon annan människa jag någonsin har sett tidigare. Han var högrest och det syntes att det var han som var den makthavande mannen med längst militärtjänst, klart han var skrämmande. Han säger någonting på finska varpå jag säger att jag inte talar finska. Han pratade med mannen bredvid honom och jag antar att de funderade på hur de skulle lösa situationen. Ett tag senare så flinar han till och frågar om mitt körkort, med trevande händer så öppnar jag plånboken och ger det till honom. Han gick iväg ett tag, rapporterade förmodligen till stationen, kom tillbaka och frågade var vi kom ifrån. "Luleå", sa jag och kände hur jag skakade på rösten. Han frågade var vi skulle och jag sa "Uleåborg, eh.... Oulu", varpå han ställer en ny fråga på finska som om jag skulle ha lärt mig språket av rena skräcken. "Jag pratar fortfarande inte finska, men hon i baksätet är finne. Prata med henne, snälla!" sa jag och vevade ner Marlénes ruta. Han lyste henne i ögonen för att se om hon var påverkad av någonting och sedan så ställde han samma frågor till henne. De frågade om vi skulle på Volbeat och hur länge vi skulle stanna i Oulu, sedan frågade de om vi hade tagit kort på varandra i bilen. "Eh, ja." svarade hon och som på kommando vände alla poliser och gick tillbaka till sina bilar.

De hade aldrig sagt att vi fick åka och de stod kvar ett bra tag, så jag har aldrig varit så rädd som när jag släppte kopplingen och blinkade ut från parkeringsfickan. Fem mil senare så såg jag hur en polisbil stod på andra sidan vägen, slog på blåljusen och svängde ut åt  vårat håll när vi passerade. Min första, och enda, tanke var att "Nu har vi smitit från finska polisen, vi kommer få spendera natten i cell.", men bilen kom aldrig efter oss.

I Oulu så sa några finnar att de rutinkollade utländska bilar men av vad vi har hört senare så var det där ingen rutinkoll. Då hade inte två bilar stannat oss, det hade inte varit fem poliser och de hade troligtvis bett mig blåsa eftersom det var en fredag. Vi hade även tur att de inte bad om att få se ägarbevis på bilen, utan bara släppte oss. Men jag kan ändå med all säkerhet påstå att jag aldrig har varit så rädd för en människa tidigare. Jag körde inte på hemvägen, just för att slippa bli stoppad igen, och jag vågade inte somna ifall någonting skulle hända. Att se den svenska polisen efter den där otäcka händelsen skrämmer mig inte lika mycket, men i Finland kommer jag aldrig våga köra igen.

måndag 5 december 2011

KANINMANI

Jag har fem miljoner utkast eftersom jag inte kan avsluta texter. Sitter och stirrar på ett blankt blad i flera timmar, skriver några ord och sedan raderar jag allting för att det inte duger. Duger det inte för mig så duger det inte för någon annan att läsa heller.

De senaste dagarna har jag tänkt på kaniner, pratat om kaniner, skrattat åt kaniner, googlat kaniner och drömt om kaniner. Jag är  sugen på att köpa en ny fyrbent vän, någon som jag kan ta hand om och få sällskap av på dagarna när det inte finns så mycket annat att göra. Försöker att vänta ut alla mina köptankar så länge som möjligt så att det inte blir en dålig impulsgrej av alltihop, men innerst inne vet jag att jag vill, mer än allt. 

Att få bygga en bur, träna min lilla kamrat rumsren, leka med den och ha någon att gosa med - det låter verkligen inte helt fel. 

fredag 2 december 2011

STORSTADSTANKAR

I min by har jag levt i snart tjugo år och jag tror att jag har sett allting som går att se. 

Varje dag passerar jag förbi samma idylliska villor med samma traditionella röda färg som dagen innan. 

Varje dag sätter jag mig vid busshållplatsen som står där den alltid har stått och väntar på tvåan till stan.

På sommaren cyklar barnen förbi på väg till skolan.

På vintern ser man mest tonårspojkar som har upptäckt det roliga med att sladda med sina bilar i rondellen.

Tio meter till närmaste affär, tjugofem meter till bussen och ett par hundra till närmaste badstrand. 

Inte undra på att man blir bekväm. 

Jag funderar dagligen på hur jag ska klara mig i storstadsbetongen utan rutiner och närhet.

Den riktiga världen känns så hård och kall.

I min by vet vi allt om varandra och det kommer ju aldrig hända igen.

Jag känner mig otrygg, osäker och alldeles skräckslagen, rädd för att inte passa in.

Ändå är det dags att röra sig vidare mot nya äventyr och andas storstadsluft i några år.

Lämna tryggheten i boet för ett äventyr helt på egen hand.

För när jag tänker på närheten till stora fik, bra barer, konserter och massvis med nya människor känns den stora världen inte alls skrämmande.

Jag är redo nu, redo att fälla ut vingarna och bege mig ut på nya äventyr. 

torsdag 1 december 2011

OM DECEMBER MÅNAD

Går runt och städar samtidigt som jag lyssnar på julmusik. Jag hatar egentligen allting som har med december månad att göra, då denna månad mest handlar om stress, presenter och ännu mer stress. Är det inte de sista klapparna som fattas så är det extrem ångest för att detta är årets sista månad och man inte har hunnit med allt vad man egentligen skulle åstadkomma under 2011. 

Sinatras stämma är min räddning från all överdriven hysteri. Jag ligger helst i sängen en timme extra, utan att tänka så mycket på vad jag inte har åstadkommit. Istället tänker jag på vad jag har gjort, och hur jag har utvecklats under det senaste året. Att göra upp en plan är alltid en bra början, men om man kommer på andra vägar under planens gång är det oftast ett tecken på att de vägarna är så otroligt mycket bättre.

Metaltown, Take That i Skottland, studenten, nya vänner, gamla vänner, sorg, glädje, skratt, Junselelägret för domare, framtidsplaner som för en gångs skull ser ljusa ut, självständighet. Listan kan göras lång och det mesta jag nämnde är saker som jag inte ens tänkte på i slutet av 2010. 

Jag tänker på 2012 och allting som kan förändras då, men även om jag lägger upp en plan så är alla dörrar öppna.