I min by har jag levt i snart tjugo år och jag tror att jag har sett allting som går att se.
Varje dag passerar jag förbi samma idylliska villor med samma traditionella röda färg som dagen innan.
Varje dag sätter jag mig vid busshållplatsen som står där den alltid har stått och väntar på tvåan till stan.
På sommaren cyklar barnen förbi på väg till skolan.
På vintern ser man mest tonårspojkar som har upptäckt det roliga med att sladda med sina bilar i rondellen.
Tio meter till närmaste affär, tjugofem meter till bussen och ett par hundra till närmaste badstrand.
Inte undra på att man blir bekväm.
Jag funderar dagligen på hur jag ska klara mig i storstadsbetongen utan rutiner och närhet.
Den riktiga världen känns så hård och kall.
I min by vet vi allt om varandra och det kommer ju aldrig hända igen.
Jag känner mig otrygg, osäker och alldeles skräckslagen, rädd för att inte passa in.
Ändå är det dags att röra sig vidare mot nya äventyr och andas storstadsluft i några år.
Lämna tryggheten i boet för ett äventyr helt på egen hand.
För när jag tänker på närheten till stora fik, bra barer, konserter och massvis med nya människor känns den stora världen inte alls skrämmande.
Jag är redo nu, redo att fälla ut vingarna och bege mig ut på nya äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar