OM ATT SLÄPPA NÅGON (del 2)

(Vadå del två kanske ni undrar, jag håller på att knåpa ihop en mininovell och har valt att göra den i kortare stycken för att få en chans att verkligen arbeta igenom texten och utveckla mitt skrivande. Har ni inte läst del 1 ännu? Det kan gå bra ändå, men vill ni ändå läsa så hittar ni del nummer ett här. Hoppas ni gillar det!) 

Den ynka minuten det tog att koka vatten hade aldrig känts så långdragen. Vetskapen om att han återigen satt i hennes kök trots att hon hade lovat sig själv att aldrig mer yttra ett ord till honom gjorde henne mer maktlös än någonsin. Samtidigt försökte hon vinna tid, för vad skulle hon säga egentligen? Hon hade aldrig tänkt ge någon orsak till varför han inte platsade in i hennes liv längre, kanske för att hon antog att han skulle förstå anledningen själv. 

Det var inte för att hon var rädd för att bli sårad som det hade varit så många andra gånger, utan det handlade om att han redan hade sårat henne. Han hade varit otrogen bara en vecka efter deras första kyss, brutit sig in genom hennes känslomässiga barriär och sedan bara förstört allting. Ändå ville hon förlåta honom, hans närvaro fick det att pirra i hennes mage och hon visste att hon var kär i det förbjudna. Det kunde inte fortsätta. 

Hon serverade honom vid bordet, ett friskt hallonte. Hans favorit. Hon hade alltid varit bra på att hålla koll på detaljer om människor, så var fallet även med honom.

-Varför står du bara där? Slå dig ner, sa han som om det vore den mest naturliga saken i världen. 

Hon drog sakta ut stolen och satte sig försiktigt ner på platsen mittemot. Försökte att inte visa rädsla för vad som kunde hända. När hon satt mittemot honom och stirrade in i de där alltför välbekanta isblåa ögonen så var hon såld. Han hade vunnit över henne igen. Hon visste att han också var medveten om det, för det charmiga leendet som hon föll för var återigen där.  Han visade sin perfekta tandrad och hon smälte. 

Det gick inte att hålla emot det längre, en kyss senare och hon kunde inte säga nej. Lusten fanns där även om viljan inte riktigt var med på vad hon gjorde, hjärnan och hjärtat valde att inte samarbeta som så många gånger förr. Dörren till sovrummet öppnades, kläder flög åt alla håll och hon bet återigen i den förbjudna frukten. 

Två timmar senare stängde hon dörren efter honom. "Vi ses snart" var de sista orden han hade sagt till henne och hon visste att han hade rätt. 

Hon sjönk ner på golvet, ringde efter hennes bästa vän. 

-Gissa vad? Det hände igen.

OM ATT SLÄPPA NÅGON (del 1)

Hon hade lovat sig själv att inte prata med honom mer. Även om hans närvaro kändes bra för stunden så slutade det alltid med att hon blev ledsen. Inga telefonsamtal, ingen kontakt, att ens hälsa på honom på stan skulle vara en synd. 

Det var för hennes eget välmående och för att lyckas få honom ur huvudet så skrev hon ett kontrakt mellan henne och hennes bästa vän. Att bryta kontraktet och höra av sig till honom skulle vara självbestraffning nog, men däremot så skulle hon unna sig någonting riktigt fint om hon lyckades få ut honom ur huvudet inom två månader. Pennan darrade när hon skrev under pappret, och trots att hon visste hur viktigt det var så kunde hon inte undgå att tänka på hur larvigt det var att tvingas skriva ner löften på ett papper. 

Den natten sov hon i tio timmar för första gången på länge, hon kunde äntligen slappna av.

Hon vaknade skräckslaget när det knackade på dörren. "Vad händer, jag väntar inte besök" tänkte hon och rörde sig med släpande steg för att titta vem det var. Skräckslaget ryggade hon tillbaka från dörren. Genom dörrkikaren hade hon sett hans silhuett i den mörka trappuppgången. Detta scenario fanns inte med på kontraktet, och det fanns inte heller med i hennes tankar över huvudtaget. 

Utan att tänka öppnade hon dörren.

-Kan vi prata? Sa han varpå han vandrade in i hallen utan att invänta hennes svar. 

Hon stängde dörren bakom honom, kände sig tvingad till att säga någonting och inte bara låsa honom ute. 

-Vill du ha en kopp te?