Hon hade lovat sig själv att inte prata med honom mer. Även om hans närvaro kändes bra för stunden så slutade det alltid med att hon blev ledsen. Inga telefonsamtal, ingen kontakt, att ens hälsa på honom på stan skulle vara en synd.
Det var för hennes eget välmående och för att lyckas få honom ur huvudet så skrev hon ett kontrakt mellan henne och hennes bästa vän. Att bryta kontraktet och höra av sig till honom skulle vara självbestraffning nog, men däremot så skulle hon unna sig någonting riktigt fint om hon lyckades få ut honom ur huvudet inom två månader. Pennan darrade när hon skrev under pappret, och trots att hon visste hur viktigt det var så kunde hon inte undgå att tänka på hur larvigt det var att tvingas skriva ner löften på ett papper.
Den natten sov hon i tio timmar för första gången på länge, hon kunde äntligen slappna av.
Hon vaknade skräckslaget när det knackade på dörren. "Vad händer, jag väntar inte besök" tänkte hon och rörde sig med släpande steg för att titta vem det var. Skräckslaget ryggade hon tillbaka från dörren. Genom dörrkikaren hade hon sett hans silhuett i den mörka trappuppgången. Detta scenario fanns inte med på kontraktet, och det fanns inte heller med i hennes tankar över huvudtaget.
Utan att tänka öppnade hon dörren.
-Kan vi prata? Sa han varpå han vandrade in i hallen utan att invänta hennes svar.
Hon stängde dörren bakom honom, kände sig tvingad till att säga någonting och inte bara låsa honom ute.
-Vill du ha en kopp te?
Tack<3
SvaraRadera