onsdag 9 november 2011

OM ATT PRESENTERAS

Jag hade fortfarande inte förstått att Jakob var Annes kusin. Fina, fina Jakob, med de varma hasselbruna ögonen och ljust rosa läpparna, som jag hade utbytt ett och annat leende med och mer än gärna skulle lära känna ännu bättre var släkt med min absolut bästa väninna. 

Anne hade fått veta mitt intresse för Jakob i en svag stund, jag hade aldrig egentligen berättat det men hon hade lyckats se igenom mig ändå. På ett sådant sätt som bästa vänner gör. Hon sa att det var en enkel match, men jag var inte benägen att hålla med. Det intensiva och för henne intressanta samtalsämnet om mig och hennes kusin tillsammans dog ut några månader innan vi hamnade på en hemmafest där Jakob också befann sig.

-Jag kom precis på en sak

-Vad?

-Jo, du är ju intresserad av min kusin och så, jag kanske kan introducera er för varandra. Kom ihåg att jag ska vara den som håller ert bröllopstal!

-NEJ ANNE, NEJ. DU GÖR DET INTE!

Men när jag såg det där busiga leendet på hennes läppar insåg jag att jag inte kunna hindra det längre. Hon var redan på väg, och jag blev nervös. Vad skulle jag göra om svetten började rinna från händerna? Skulle jag använda mig av hej, tjena, bonjour, det var länge sedan, eller någon annan hälsningsfras för att inleda samtalet? Vet han ens mitt namn?

Jag var så fokuserad på att få ut de allra sista dropparna ur vinglaset för att få mod nog att hälsa på Jakob att jag inte såg hur han kom upp framför mig. Jag tittade upp och såg in i hans stora, ärliga ögon. De var trollbindande och jag kunde inte flytta blicken. Hjälp, nu är jag fast.

-Hejsan, Jakob heter jag

Hans handslag var mjukt och snällt. Jag stelnade till. Kunde inte röra på mig och än mindre prata. Försökte gång på säga någonting men fick inte ur mig annat än pipljud. Jag kände rodnaden komma och tog mig samman.

-H, h, he, hej, Sofia

Jag såg hur han flinade lite över hur blyg jag var.

-Vill du ha något att dricka?

-J, ja, varför inte?

Jag försökte att le utan att se nervös ut. Kände hur tillgjort det blev och ville inget hellre än att gömma mig under jorden för en sekund. Jakob kom tillbaka med påfyllning och det började släppa. Två glas senare så pratade vi mer än någonsin förut. 

2 kommentarer:

  1. Ja, precis så är det.
    Blir alltid tagen efter en mall för mina ärr och piercingar, varför skulle jag inte kunna vara en bra person bara för att det ser ut som att jag krockat med en cykel ? ;D

    Förstår inte det där, hade jag haft barn och de ville göra det, så hade jag låst in dem för dagen. =P
    Skulle skämmas över att mina ungar skall tigga efter godis.
    Då kan de hellre få pengar av mig och gå till ICA.

    SvaraRadera