STYRKOR

Jag saknar känslan av att låta benen rulla på upploppet av en 400-metersbana. 

Jag saknar att kunna öka stegen och flyga fram. Att inte behöva tänka på vartenda steg jag tar för att motverka benhinneinflammationen. Den är kronisk och finns alltid med, den är vad som får mig att ge upp med träningen. 

Sjukgymnasten säger att jag aldrig kommer bli bra, att jag aldrig kommer kunna hålla på med idrott på en högre nivå igen. Fast det gör jag ändå, vägrar att tro på att det kan vara över vid 19 års ålder. Att varken få spela eller döma fotboll skulle vara tragedi och förmodligen få mig att bryta ihop. Därför trotsar jag hans ord, springer varannan dag och promenerar ännu oftare.

Vaknar jag upp utan att ha ont i benen brukar jag alltid ta en längre löprunda, mäta sträckan genom GPS-funktionen i telefonen och hoppas på att springa lite längre varje gång. Ibland springer jag till och med på asfalt, bara för att kunna få ett litet hopp om att jag inte är permanent skadad - att sjukgymnasten bara inte ville ge mig falska förhoppningar.

Sex kilometer senare och löprundan har gått förbi utan större problem alls. En kilometer kvar och jag börjar öka tempot. Blir så glad att jag nästintill springer och gråter. Det fungerar, jag är inte förlorad! Ökar steget så gott det går, fokuserar på andningen. In genom näsan, ut genom munnen. När jag ser mitt mål så ökar jag lite till och drar ur alla de sista krafterna ur kroppen. Upploppet har alltid varit min styrka, jag har alltid haft envisheten att använda upp all energi på slutet och tillåta mig lägga mig ner med blodsmak i munnen direkt efter målet. Tror det har med tävlingsinstinkten att göra - under friidrottstävlingarna på högstadiet var det viktigt för mig att visa mig på styva linan. Så har det alltid varit med idrotten. 

Jag ler när jag springer in på gårdsplanen. Tar ett djupt andetag och sätter mig ner med händerna på huvudet. Väntar ett tag med att gå in, det känns bättre att bara sitta och njuta av stunden. Jag klarade det, det är inte över.