Jag satte mig på bussen och väntade mig ingenting annat än det värsta. Det finns ingenting jag avskyr mer än att åka buss, tror det har med Luleås småstadskomplex att göra - det är som en synd att sätta sig bredvid någon annan och än värre att starta ett samtal. Om man närmar sig någon annan så syns det verkligen på dem hur de försöker åla sig så långt bort från en som möjligt.
Men idag blev jag motbevisad. Det sätter sig en kille bredvid mig och frågar väldigt trevligt "Ursäkta, visst är det ledigt här?". "Jovisst" svarar jag och sjunker in i musiken igen. Han sitter och konverserar med någon kompis som sitter på raden bakom. Sedan vänder han sig framåt, sätter upp fötterna på "bordet" som är framför platsen där jag alltid sitter. "Du borde prova det här, det är helt underbart." säger han, och sedan var konversationen igång. Efter en kvarts samtal introducerade vi oss vid namn och när han 45 minuter senare steg av bussen så sa han "Du får sluta åka buss så konstiga tider, så att vi blir mer än engångskamrater.".
Det gjorde verkligen min dag. Har aldrig upplevt sådana spontankonversationer i Norrland förut, men däremot mer söderut (behöver jag säga att han inte var härifrån?), men jag är en person som älskar när folk kommer fram och pratar med mig så jag har suttit med ett leende på läpparna sedan jag kom till lägenheten.
Tänk att en så enkel gest kan betyda så mycket.
Underbart inlägg. På tiden att du kommit igång med vettigt bloggande, och ovanstående är verkligen grymt härligt att läsa. Tröttna inte den här gången också nu.
SvaraRadera