ETT VINNANDE KONCEPT

Jag sitter i köket och hackar lök medan kantarellerna får svettas. De ska koka i sin egen saft och därefter ska smör tillsättas, egentligen har jag aldrig förstått varför men då jag har läst ett recept är det svårt att hålla sig borta från detaljerna.

I rummet intill sitter han och tittar på tv. Jag har sagt att jag inte under några omständigheter vill bli störd när jag lagar mat - det är som att skapa ett konstverk och kräver full koncentration. Kärleken till mat är det som får mig att vilja prova nya, avancerade recept.

Slänger i löken i stekpannan och låter den brynas upp och få färg. Köttet ska inte sättas i för tidigt, då blir det torrt. Plötsligt känner jag hur hans händer tar på min midja och jag vänder mig om.

"Jag har sagt att du inte får komma hit när jag lagar mat."
"Jag vet, men det är svårt att motstå."
"... och dessutom skrämde du mig."

Han flinar till, lyfter upp mig och bär iväg mig till rummet intill. "Jag ska nog få dig att tänka på någonting annat än mat."

Han kysser mig på halsen och jag känner hur ångesten sakta träder fram. Att bränna löken vore en synd. "Stanna här" säger han och går mot köket. Jag har svårt att lita på att någon annan ska kunna ta hand om matlagningen på mitt sätt. Minuten han var borta kändes som en evighet och jag kunde inte göra annat än att tänka på sätt som han skulle kunna förstöra fläskfilén på. "Vad gjorde du?" frågade jag när han sätter sig bredvid mig på soffan. "Nä, ingenting. Jag kastade köttet i stekpannan så att vi kan sitta här ett tag till.". Han tar upp mobilen och visar mig ett klipp på YouTube, jag förstår ingenting. Varför kan jag inte bara få ha min plats i köket och laga maten som han har bett om hela veckan? Dras med i stämningen och skrattar åt klippet. Slutar helt hålla koll på tiden och några minuter senare säger han: "Nu är maten klar.".

Jag går till köket utan att förstå någonting. Hur kunde jag låta mig själv bli distraherad på det där viset? Ryggar tillbaka när jag ser stekpannan. "Köttet är bränt." säger jag med en arg ton. Återigen flinar han till och säger "Nej, det är ingen fara. Jag har gett det lite extra kärlek bara!".

"Hädanefter ska jag låsa in mig i köket." tänker jag, men äter maten med ett tillgjort leende på läpparna. Tidigare har det alltid varit jag som har stått för matlagningen helt ensam och han som har diskat - det var hans idé och man kan ju inte vara dumdristig och tacka nej till ett sådant förslag.

När vi har avslutat maten springer han iväg och lämnar mig oförstående. Jag hittar honom i sängen och frågar vad han gör egentligen. "Nu är det din tur att diska, eftersom jag lagade maten." säger han. Innan jag har hunnit säga någonting hör jag en snarkning.