Hösten är lömsk. Det ser varmt ut då solen lyser men vindarna är kyliga. Jag lurar ögat gång på gång och tänker att det är varmt ute, till och med de orangea löven på träden inger en viss känsla av värme.
Koftan är på men inte mer än så. När dörren öppnas så slår kylan till likt en barriär - man kan antingen kämpa sig igenom den eller ta den enkla utvägen och gå in igen. Jag brukar falla för trycket, gärna låsa dörren efter mig så att den elaka luften inte ska kunna ta sig in i huset.
Men när jag är med dig är saker annorlunda.
"Fryser du?" hör jag dig säga och plötsligt har du armen runt min midja. Barriären känns inte som någon större utmaning längre och vi går ut i det vackra, om än kyliga, höstvädret. Lövens färger i kontrast med himlen gör mig glad och kreativ. Jag vill ta en bild och kanske till och med skriva en dikt. Istället springer jag ut på det öppna fältet och lägger mig ner. Du lägger dig bredvid.
När solen börjar gå ner och kylan blir mer påtaglig beger vi oss hem, återigen är vi noggranna med att låsa dörren efter oss för att inga kalla luftar ska få för sig att komma in i huset. Vi tänder en brasa, kokar en kopp te och slår oss ner under den välbekanta filten. Veden blir sakta men säkert förkolnad och medan jag hör hur det sprakar från elden så tänker jag "Bättre än såhär kan det inte bli" och lägger försiktigt huvudet mot din axel.
du skriver vackert!
SvaraRaderaDu har en gåva. Ta hand om den. Skriv! Skriv! Skriv!
SvaraRadera