Jag är världens sämsta förlorare. Om jag ligger under med ett mål i NHL så kan jag kasta tvspelskontrollen så långt det bara går och när någon är bättre än mig på någonting rent allmänt (såsom idrott eller något så enkelt som en skriven text) kommer vinnarinstinkten fram - för det är skamligt att ligga efter.
Bowling var en standard på fotbollsavslutningar under tidigare år men jag är för rädd för att prova på nya saker. En gång provade jag, blev ledsen för att jag inte var lika bra som alla andra och vägrade prova igen. Några år senare repeterade jag samma mönster. Det var inte roligt helt enkelt.
Men igår bowlade jag för tredje gången någonsin. Första omgången vann jag, gjorde en spärr och en strike. Ställde mig bland allt folk, log världens största leende och dansade en vacker segerdans. Sedan gick det sämre, klotet åkte åt alla möjliga håll - allt förutom mot käglorna, men roligt var det! Trots att jag förlorade med över tvåhundra poäng i slutänden har jag skrattat, gråtit och gjort allt för att inte bli sur. Mina sammanlagt fyra strikes var storslagna i mina ögon och jag har aldrig varit nöjdare.
Det gäller att våga helt enkelt. Våga släppa lös och våga förlora, för ibland är det också riktigt roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar