FESTIVALPASSION

Tio minuter till bandet börjar och vi ökar takten på stegen. Halvspringer de enkla hundra metrarna fram mot scenen, sen kommer utmaningen. Det är 10 000 personer (förutom oss) som har bestämt sig för att se bandet, men som har varit smarta och ställt sig på en bra plats i förväg. Vi är tidsoptimister, det där med planering går absolut inte för sig. En alkoholhaltig dryck från öltältet innan spelningen har ju absolut ingen dött av, även om det blir lite mindre tid över till att hinna ta sig framåt.

Armbågarna är våra vapen idag, de är välvässade och vi har en hel del rutin på hur de ska användas. Trycker till åt höger, får en irriterad blick riktad mot mig och ber om ursäkt. Så länge man ber om ursäkt är användandet av armbågarna inget missbruk. 

Höger, vänster, höger, vänster. Rörelserna är monotona. Ingen säger någonting, de släpper snällt förbi oss. Jag har en svag panikkänsla från det att jag svimmade på en spelning förra året, men låter inte skräcken ta över utan fortsätter istället att knuffa undan människor med målet att komma längst fram. 

När vi äntligen är framme möts vi av ett obeskrivligt tryck. Hela publiken gungar fram och tillbaka, några försöker ta sig in men vi kallar dem bara idioter (trots att vi nyss gjorde detsamma) och sparkar lite lätt bakåt. 

Spelningen börjar inte på utsatt tid, men det gör de sällan. Vi är glada ändå, pratar med andra människor som upplever samma festivalrus som vi, skrattar och mår bra. När spelningen väl börjar skriker vi som aldrig förut. Att rösten ska försvinna till morgondagen är helt klart kvällens mål.

10 000 människor står bakom oss, hoppar någon annan så tvingas man själv att hoppa för att inte riskera att hamna på marken - men känslan är helt underbar.

Korn live på Metaltown 2011