SOM EN KÄFTSMÄLL

Hon hade funderat länge över hur hon skulle gå tillväga. Hur hon skulle klara av att lämna honom utan att springa därifrån i tårar. De skulle mötas i parken eftersom hon ansåg att det skulle väckas mindre starka känslor om hon gjorde det offentligt. Ingen skulle våga säga något och de skulle inte våga höja rösten åt varandra. 

På vägen dit pratade hon med sig själv och sa att allting skulle bli bra. Det var för bådas bästa och båda visste mycket väl att de höll på att glida ifrån varandra. Innerst inne visste hon att det inte var sant.

Höstsolen lyste starkt i hennes ögon, löven skiftade fortfarande mellan grön och orange. Hon blev tårögd när hon insåg att de aldrig mer skulle få gå den vanliga promenaden runt stan med honom. Aldrig mer skulle de stanna upp mitt på vägen i den trädfyllda allén bara för att ta en kysspaus.

Det första hon lade märke till var hans förskräckta ansiktsuttryck. Hon var inte framme vid honom ännu men kunde se hur han våndades på avstånd. Ju närmare hon kom desto mer började benen skaka. Hon ville helst bara lägga sig ner och gömma sig, men det fanns inte längre någon utväg. 

De kramade om varandra.

"Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra. Men just nu så kan det inte vara vi, det känns som att vi växer ifrån varandra och det har nog du också märkt." 

Tårarna som bildades i hans ögon kändes som en käftsmäll. Hon klarade inte av mer och sprang iväg. Den soliga, vackra höstdagen hade bara på några minuter övergått till en grå och mulen oktoberdag. Regnet piskade i hennes ansikte och efter ett tag så kunde hon inte urskilja var som var regn och vad som var tårar. Allting kändes lika tungt. 

Hon lyckades lämna honom, men innerst inne ångrade hon sig.