OM ATT ROMANTISERA

När jag läser en text så vill jag på något sätt bli påverkad av den, jag vill kunna le om texten är rolig eller bli tårögd (än bättre; gråta) om den är sorglig. Finns det en karaktär vill jag kunna älska eller hata den. Att känna någonting för en text när man kommer till sista stycket är, för mig, en klar indikation på att det är en bra text och skribenten har gjort ett bra jobb. Det är också vad jag försöker åstadkomma när jag skriver. 

Ändå läser jag gång på gång i kommentarsfälten på texter som innehåller sorg, depression eller självdestruktivitet att skribenten i fråga romantiserar någon av dessa ämnen. Bara för att det är tabu att skriva om att jag eller någon annan (min fiktiva karaktär i detta fallet) mår dåligt så  förespråkar jag väl inte sorg genom att skriva om det? 

Jag vill skriva min text med känsla, därför använder jag mig av ett eller annat element som jag relaterar till mig själv. En händelse är det ultimata, men bara en känsla fungerar också, resten brukar jag göra fiktivt. Annars kan inte jag få det trycket i texten jag vill ha. När jag refererar till verkligheten så är det lättare att bygga upp en scen att skriva runt, och det är väl svårt att kringgå att det faktiskt finns annat än optimism i det verkliga livet.

Jag har absolut ingen intention att ta er till någon överoptimistisk drömvärld genom mina texter, för i mina ögon blir det bara falskt. Att skriva är terapi för mig och jag får en ny chans att bearbeta saker som har hänt förut. Det tror jag absolut att fler än jag känner också, eller jag hoppas det i alla fall. Att skriva ska inte vara något tvång, det ska komma av sig själv, och det gör det oftast genom känslor.

De som skriver om självdestruktivitet i verkliga livet förskönar ju inte heller situationen - den är genuin och det är vad som gör det intressant att läsa. Det är intressant att följa en kamp på det viset. Bara därför känner ju inte jag att jag vill skada mig själv, jag tycker bara att det är modigt att dela med sig av sina innersta tankar på det viset och de får samtidigt en helt ny chans att bearbeta genom att göra just det. Att läsa om ätstörningar får mig inte att vilja ta över deras liv, lika lite som jag vill byta med någon som hävdar sig vara genuint lycklig hela tiden.

Som jag sa tidigare, allt i livet är inte lycka och skratt. Det finns en mörk sida också - men det är tabu att nämna den.