OM MIN SKRÄCK FÖR INBROTT

Under helgen har det varit inte mindre än fem inbrott i kommunen. Tjuvarna har schemalagt människors arbetstider och rutiner, och när de inte har varit hemma så har de slagit till genom att helt enkelt bryta sig in genom altandörren och genomsöka huset. Det handlar om små marginaler, mellan en och tre timmar.

Jag är löjligt rädd över att de ska komma hit också. Att de inte har räknat med att någon är hemma eftersom inga bilar står på gårdsplanen och börjar slå in ett fönster, eller att jag kommer hem och upptäcker att någonting inte stämmer för att möta tjuvarna när jag går in genom dörren. Jag sover med ett öga öppet och vaknar varje gång det knäpper i huset, trots att mamma och pappa ligger på våningen nedanför. På dagtid funderar jag över tänkbara scenarion och hur jag ska agera, om jag ska hoppa genom fönstret, om jag bara ska skrika eller om jag ska gömma mig under sängen tills de har försvunnit.

När jag började skolan hade jag aldrig hört talas om inbrott förutom i filmer. Efter ett år på fritidsverksamheten fick jag börja gå hem själv och vara hemma ensam medan mamma och pappa var på jobbet. Sju år gammal promenerade jag den kilometerlånga vägen hem dagligen och möttes av en olåst dörr. Jag fick inte en egen nyckel förrän några år senare. Hur dumdristigt det än känns såhär i efterhand så var det inte konstigt då. Jag var aldrig rädd hemma, det kändes alltid säkert.

Idag låser jag alltid dörren två gånger för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Jag låser in mig även om jag planerar att vara hemma i bara några minuter och om jag hör ett ljud går jag och kollar vad det är. 

Då vi har både en högstadieskola och en folkhögskola alldeles här intill så är det svårt att se om en människa rör sig förbi huset ett antal gånger så det är ingen idé att vara misstänksam. Jag hoppas bara på det bästa - att ingen kommer in hit och att vårat område kan få kännas säkert ett litet tag till!