POWERNAP GONE WRONG

Sextio minuters löpning börjar nå sitt slut, jag känner blodsmak i munnen och lägger mig ner. Känner hur pulsen sakta sjunker från närmare tvåhundra till någonting mer normalt. Försöker att räkna slagen men det går alldeles för snabbt. Hela kroppen pulserar och stöter ut värme. Blodet rusar och det får mig att tänka på att jag troligtvis är rödare än en tomat i ansiktet.

In genom näsan, ut genom munnen. In genom näsan, ut genom munnen. Eller hur var det nu igen?

Jag rullar över på mage med ett brett leende på läpparna och känner hur jag börjar återfå normal andningsrytm. Sluter ögonen för en sekund, eller två. 

Sekunderna blir till minuter. Trettio minuter senare vaknar jag igen och förstår inte var jag är någonstans. Det kliar i ögonen av gräset jag har legat i och vinden blåser friskt i håret.

Jag reser mig upp och känner mig piggare än någonsin. Sätter fart och börjar springa igen. Kanske har jag turen att få sluta ögonen i min egen säng, eller åtminstone inne i ett varmt hus, denna gång.