SUMMERING AV JULHELGEN

Julmat hos farmor. Världens finaste julklappar. Träffat mormor. Resor fram och tillbaka, och sedan fram igen. Umgänge. Kramar. Tre stycken i en säng. Nostalgi. Restaurangbesök. Planer. Progress Live-skivan. Känslor. Tårar. Skratt. Glädje. 

Så summerar jag julhelgen. Imorgon är det dags för ännu mer spring. Först döma och sedan iväg till Boden med Mikaela för att umgås med Elin. Ska även skriva ett personligt brev, åka till ICA och prata om ett paket och städa. När man faktiskt är upptagen för en gångs skull känns det hemskt konstigt att lägga sig ner i sängen och bara vara. 

OM DA'N FÖRE DOPPAREDA'N

Josefin har varit förbi och gett mig min första julklapp. Hon får hennes i mellandagarna eftersom vi bestämde oss för att byta julklappar såpass sent att jag inte riktigt hann med, men jag vet precis vad jag ska köpa. 

Det är (eller var) fredag, dvs. pizzafredag i mitt hushåll. Även om det på något sätt känns äckligt att äta pizza en gång i veckan under en period på vad som nu är uppe i flera månader så är det rätt fint på något sätt.

Mikaela har varit mitt kvällssällskap. Gått runt hela sunderbyn och pratat om pojkar, relationer och allt annat som kom upp i huvudet. Druckit natt-te och åkt bil en runda.  

Jag har skrattat tills magen gör ont flera gånger och är sådär fånigt nöjd med dagen innan doppareda'n. Imorgon ska jag upp hur tidigt som helst för att åka till farmor och äta grötfrukost. Sedan väntar fika, julbord, ännu mer fika och kanske några julklappar.

God jul fina ni!

OM ATT VARA TVÄRTEMOT JULHYSTERIN

Folk pratar om julstämning och jag förstår ingenting. Hälften av jularna under min uppväxt har vi spenderat utomlands, nu är vi hemma och det vankas julbord hos farmor. Förutom att maten är lite udda men ändå densamma som påsk och midsommarmaten samt att några klappar delas ut för att egon ska stillas så ser jag ingen större skillnad. Ingen gran, inte ens en i plast, har funnits i vårt hem på flera år. Det är ingenting jag saknar.

Ändå har jag varit duktig och slagit in Christoffers presenter i ett himla fint papper med massor av söta tomtar på. Banden är röda och prickiga och jag ler lite åt mig själv som åstadkom någonting så juligt. För det första kan jag inte slå in paket för fem öre och för det andra tenderar jag till att vara dålig med färgval. Fyra stycken paket ska han få öppna upp, små som stora. Men det blir inte förrän på söndag. När det kommer till presenter engagerar jag mig dock alltid lite extra, så länge det är fint och meningsfullt spelar det ingen roll hur många hundralappar som försvinner ur sparkassan.

Vad man ska ha på sig? Tja... jag kommer att sitta bekvämt med ett par tjocka strumpbyxor, en stor tröja och mina nya fleecestrumpor med söta motiv och halkskydd under fötterna.

MITT VACKRA VITA VINTERLAND

OM ATT FLYTTA TILLBAKA

Jag och Christoffer håller på att flytta tillbaka till hans gamla lägenhet. Det är otroligt hur man kan längta så mycket efter femtiosex kvadratmeter, och nu när jag äntligen befinner mig på gammal mark känns det som att vi aldrig ens har flyttat härifrån. Fem månader tog det, vi har spenderat mer tid i en tråkig ful och orenoverad lägenhet än vad vi har fått göra i den här.

I fredags sov vi här för första gången på fem hela månader, när jag skulle gå till vardagsrummet och hämta min väska med kläder på morgonen insåg jag att vi är tillbaka på sutterängplan och att insynen är lite bättre än på våning tre. 

Annars är det som förut, vi spelar kort och skrattar hela nätterna, sover halva dagarna och spenderar resterande tid med att äta eller fundera på vad vi ska hitta på. Jag har precis tagit en saffranslängd ur frysen och planerar att tända lite ljus. Det är ju trots allt fjärde advent. 

SVACKA

Framför mig är ett blankt papper, ett nytt kapitel av mitt liv, men när jag tittar på det så är det redan ifyllt. Långa meningar fyllda av förakt och hat, rädsla för att sådant som har varit ska komma upp till ytan igen. Både en och två gånger måste jag trycka in naglarna hårt i objektet som är närmast för att lugna ner mig. Fokusera på att andas in genom näsan och ut genom munnen. 

För det är just nu jag är sårbar. När jag egentligen bara vill dansa runt i snön, göra hundra snöänglar bredvid varandra och kasta snöbollar på min pojkvän så går jag igenom en svår period. 

Det blir bättre för varje dag men jag vill att min omvärld ska förstå att jag behöver tid för mig själv. Det här kanske är precis vad som behövs för att jag ska kunna starta det nya året, och mitt nya kapitel, starkare än någonsin. 

TODAY I DON'T FEEL LIKE DOING ANYTHING

I fredags stressade jag till Piteå direkt efter matchen var slut, sminkade mig med ena handen, höll ett glas vin i andra och sedan gick vi på fest. När alla gick ut på krogen så gick vi bara ner en trappa och fortsatte dricka alldeles för många glas vin. Avrundade med helt fantastiskt goda hamburgare och vandrare hem klockan fem. Skulle egentligen åkt hem i söndags, och igår, och idag, men istället blir jag kvar tills imorgon. 

Spenderar dag ut och dag in med att laga världens godaste mat, spela alldeles för många omgångar av vändtia och ta långa promenader i vintermörkret för att sedan springa de sista hundra meterna till lägenheten istället för att åka hem. Vill ha en hundvalp, helst igår, men sitter fint ner och väntar på lämpligare tider (läs: att jag ska börja skolan). 

I skrivande stund sitter jag med alldeles för mycket mat i magen och väntar på att få spela några kortspel till, äta lite chips och sedan få krypa ner bredvid Christoffer en sista natt innan jag beger mig mot Luleå igen.

EN LITEN LÄGESUPPDATERING

Idag var den stora dagen B, och det är såklart första bandsläppet till Metaltown jag pratar om. Senast igår pratade jag och Christoffer om att bege oss ut och tågluffa i en månad istället för att springa på festival, men efter dagens släpp blev både han och jag tveksamma. Helst skulle jag vilja göra både och, men ekonomin brister och eftersom det blir fjärde året jag intar Göteborg för en eventuell festival så känns det som att man kanske kan hoppa över ett år. Men samtidigt är det dumt att bryta en tradition. Jag menar, Lamb of God, Killswitch Engage och Manson en andra gång är faktiskt inte alls dåligt.

Så, medan jag lyssnar på julmusik och städar så är det en bra tid för mig att planera vad jag vill ha ut av sommaren. Det är lättast så, annars kommer alla planer bara att krocka och sluta med besvikelse. Imorgon ska Christoffer få följa med i min diskussion, eller kanske inte. 

Jag dömde säsongens första match i lördags och det gick så himla bra att jag knappt ville slita mig från arcus. Hade kunnat stanna dag och natt bara för att få tag på fler sådana matcher. Imorgon är det dags igen, Norrbotten möter Västerbotten i cup kommunal och jag håller i pipan. Otroligt förväntansfull och hur det än går så ska jag sedan bege mig direkt till busstationen och ta en buss till Piteå för att ta ett glas vin eller sju hos en kamrat till Christoffer. Känns som en bra början på helgen. En bra början på vintern kanske, idag har det varit snöstorm hela dagen så nu har vi en vit vinter att se fram emot igen. 

Nu ska jag fortsätta dansa runt till Sinatra och röja undan alla kläder som ligger på golvet. Ha en fin kväll så lovar jag att återkomma någon gång i helgen!

OM MIN RESPEKT FÖR DEN FINSKA POLISEN (FAVORIT I REPRIS)

Denna text är skriven 2011-01-04 och handlar om äventyret jag, Marléne och Christoffer fick uppleva då vi åkte trettio mil till Oulu i Finland för att se Volbeat under hösten 2010.

Jag insåg för ett tag sedan att jag aldrig berättade någonting om våran roadtrip till Finland i oktober. För er som inte minns så åkte jag, Marléne och Christoffer till Oulu (Uleåborg) för att se Volbeat. Det var en fredag och vi satt och hackade bänk på skolan som vanligt. Jag kände mig mer eller mindre stressad hela dagen då vi hade en förhållandevis tight deadline - Finland är en timme före oss så man förlorar en timme när man byter land, och den sammanlagda restiden låg på tre timmar. Vi beräknade att anlända i Oulu två timmar innan spelningen om allt flöt på som det skulle, och därefter skulle vi hinna äta och sträcka benen ett tag innan det var dags att hitta arenan.

Så blev det inte. När vi hade kommit hem från en kort skoldag och jag skulle backa ut från gården så skrek motorn lite och det enda som hände var att bilen fick motorstopp. Kopplingsvajern hade gått av. Ringde mamma och var helt förstörd, utan bil så var det svårt att ta sig vidare. Hon nödfixade en hyrbil åt oss och vi var tvugna att ta oss in till stan så snabbt det bara gick. Där förlorade vi en timme. När vi väl satte oss i bilen så sa mammas kollega att om gränspolisen stoppar oss så får vi hänvisa till dem, eftersom man inte får några papper med hyrbilen och det inte direkt är tillåtet att ta den utanför landet.

Sedan första gången jag sa att vi skulle åka till Finland så har pappa alltid sagt att jag ska passa mig för att köra för fort eller göra någonting olagligt i trafiken, för den Finska polisen är så otroligt mycket hårdare än den Svenska. Han berättade hur de skulle slita ut mig ur bilen och slå mig med batong tills jag inte riktigt var vid medvetande och sedan lämna av mig och Christoffer vid gränsen och lämna Marléne i Finland eftersom hon är finsk medborgare. De gånger han sa det så skrattade jag bara åt honom, det kan inte finnas sådana fascister. Jag hade vid den stunden, och har ännu inte, blivit stoppad i Sverige så jag hade just ingenting att jämföra med.

När vi hade passerat Kemi så var det en lättare trafikstockning och gpsen ballade ur så vi var lite osäkra på huruvida vi var på rätt väg eller ej. När trafiken avtog så valde vi att ändå chansa och fortsätta på samma väg. Helt plötsligt så blev det en skogstäckt ödemark och även om motorvägen var hur fin som helst så var det lite oroväckande. Det blev även längre avstånd mellan hastighetsskyltarna och jag blev lite skräckslagen för att jag skulle missa någon. Efter ytterligare några mil så märkte vi att en bil låg ganska tätt bakom oss och hade gjort det ett tag, även om det inte finns så många andra ställen att ta vägen på när man är mitt i skogen så kände vi oss aningen förföljda. Det var vi också, för helt plötsligt släppte den bakomliggande bilen fram en polisbuss. Jag blev alldeles förskräckt och skrek att vi var förföljda av polisen. Strax därpå slog han på blåljus OCH sirener. Helst ville jag bara hoppa ut från bilen och gömma mig i skogen, långt bort ifrån det skräckinjagande fordonet.

Eftersom vi inte var säkra på att de ville stanna oss så svängde jag av vid närmaste parkeringsficka i hopp om att han bara ville att jag skulle släppa förbi honom, men så var inte fallet. Två bilar stannade bakom oss, bussen samt bilen som hade förföljt oss ett tag och som visade sig vara en civilbil. Det klev ut fem uniformklädda män ur bilarna och ställde sig strategiskt - en vid varje fönster och en bakom bilen med uppknäppt hölster (pappa sa senare att han nog skulle ha skjutit efter bilen om vi skulle ha planerat en smitning).

Jag vevar ner rutan och betraktar polismannen. Han var minst 2 meter lång och mer vältränad än någon annan människa jag någonsin har sett tidigare. Han var högrest och det syntes att det var han som var den makthavande mannen med längst militärtjänst, klart han var skrämmande. Han säger någonting på finska varpå jag säger att jag inte talar finska. Han pratade med mannen bredvid honom och jag antar att de funderade på hur de skulle lösa situationen. Ett tag senare så flinar han till och frågar om mitt körkort, med trevande händer så öppnar jag plånboken och ger det till honom. Han gick iväg ett tag, rapporterade förmodligen till stationen, kom tillbaka och frågade var vi kom ifrån. "Luleå", sa jag och kände hur jag skakade på rösten. Han frågade var vi skulle och jag sa "Uleåborg, eh.... Oulu", varpå han ställer en ny fråga på finska som om jag skulle ha lärt mig språket av rena skräcken. "Jag pratar fortfarande inte finska, men hon i baksätet är finne. Prata med henne, snälla!" sa jag och vevade ner Marlénes ruta. Han lyste henne i ögonen för att se om hon var påverkad av någonting och sedan så ställde han samma frågor till henne. De frågade om vi skulle på Volbeat och hur länge vi skulle stanna i Oulu, sedan frågade de om vi hade tagit kort på varandra i bilen. "Eh, ja." svarade hon och som på kommando vände alla poliser och gick tillbaka till sina bilar.

De hade aldrig sagt att vi fick åka och de stod kvar ett bra tag, så jag har aldrig varit så rädd som när jag släppte kopplingen och blinkade ut från parkeringsfickan. Fem mil senare så såg jag hur en polisbil stod på andra sidan vägen, slog på blåljusen och svängde ut åt  vårat håll när vi passerade. Min första, och enda, tanke var att "Nu har vi smitit från finska polisen, vi kommer få spendera natten i cell.", men bilen kom aldrig efter oss.

I Oulu så sa några finnar att de rutinkollade utländska bilar men av vad vi har hört senare så var det där ingen rutinkoll. Då hade inte två bilar stannat oss, det hade inte varit fem poliser och de hade troligtvis bett mig blåsa eftersom det var en fredag. Vi hade även tur att de inte bad om att få se ägarbevis på bilen, utan bara släppte oss. Men jag kan ändå med all säkerhet påstå att jag aldrig har varit så rädd för en människa tidigare. Jag körde inte på hemvägen, just för att slippa bli stoppad igen, och jag vågade inte somna ifall någonting skulle hända. Att se den svenska polisen efter den där otäcka händelsen skrämmer mig inte lika mycket, men i Finland kommer jag aldrig våga köra igen.

KANINMANI

Jag har fem miljoner utkast eftersom jag inte kan avsluta texter. Sitter och stirrar på ett blankt blad i flera timmar, skriver några ord och sedan raderar jag allting för att det inte duger. Duger det inte för mig så duger det inte för någon annan att läsa heller.

De senaste dagarna har jag tänkt på kaniner, pratat om kaniner, skrattat åt kaniner, googlat kaniner och drömt om kaniner. Jag är så sugen på att köpa en ny fyrbent vän, någon som jag kan ta hand om och få sällskap av på dagarna när det inte finns så mycket annat att göra. Försöker att vänta ut alla mina köptankar så länge som möjligt så att det inte blir en dålig impulsgrej av alltihop, men innerst inne vet jag att jag vill, mer än allt. 

Att få bygga en bur, träna min lilla kamrat rumsren, leka med den och ha någon att gosa med - det låter verkligen inte helt fel. 

STORSTADSTANKAR

I min by har jag levt i snart tjugo år och jag tror att jag har sett allting som går att se. 

Varje dag passerar jag förbi samma idylliska villor med samma traditionella röda färg som dagen innan. 

Varje dag sätter jag mig vid busshållplatsen som står där den alltid har stått och väntar på tvåan till stan.

På sommaren cyklar barnen förbi på väg till skolan.

På vintern ser man mest tonårspojkar som har upptäckt det roliga med att sladda med sina bilar i rondellen.

Tio meter till närmaste affär, tjugofem meter till bussen och ett par hundra till närmaste badstrand. 

Inte undra på att man blir bekväm. 

Jag funderar dagligen på hur jag ska klara mig i storstadsbetongen utan rutiner och närhet.

Den riktiga världen känns så hård och kall.

I min by vet vi allt om varandra och det kommer ju aldrig hända igen.

Jag känner mig otrygg, osäker och alldeles skräckslagen, rädd för att inte passa in.

Ändå är det dags att röra sig vidare mot nya äventyr och andas storstadsluft i några år.

Lämna tryggheten i boet för ett äventyr helt på egen hand.

För när jag tänker på närheten till stora fik, bra barer, konserter och massvis med nya människor känns den stora världen inte alls skrämmande.

Jag är redo nu, redo att fälla ut vingarna och bege mig ut på nya äventyr. 

OM DECEMBER MÅNAD

Går runt och städar samtidigt som jag lyssnar på julmusik. Jag hatar egentligen allting som har med december månad att göra, då denna månad mest handlar om stress, presenter och ännu mer stress. Är det inte de sista klapparna som fattas så är det extrem ångest för att detta är årets sista månad och man inte har hunnit med allt vad man egentligen skulle åstadkomma under 2011. 

Sinatras stämma är min räddning från all överdriven hysteri. Jag ligger helst i sängen en timme extra, utan att tänka så mycket på vad jag inte har åstadkommit. Istället tänker jag på vad jag har gjort, och hur jag har utvecklats under det senaste året. Att göra upp en plan är alltid en bra början, men om man kommer på andra vägar under planens gång är det oftast ett tecken på att de vägarna är så otroligt mycket bättre.

Metaltown, Take That i Skottland, studenten, nya vänner, gamla vänner, sorg, glädje, skratt, Junselelägret för domare, framtidsplaner som för en gångs skull ser ljusa ut, självständighet. Listan kan göras lång och det mesta jag nämnde är saker som jag inte ens tänkte på i slutet av 2010. 

Jag tänker på 2012 och allting som kan förändras då, men även om jag lägger upp en plan så är alla dörrar öppna. 

OM VARFÖR JAG ÄLSKAR TWITTER

Nu är dessa förvisso från augusti, men eftersom jag gick igenom alla mina gamla tweets så återfann jag dem och skrattade så gott. Enkelt, underbart, perfekt tidsfördriv.

OM ATT TA NYA TAG

Efter att ha fått spendera en hel helg med att tycka synd om mig själv och ha möjligheten att dra täcket över huvudet när jag vill så är jag på väg uppåt igen. Äntligen händer det lite saker i mitt annars väldigt enformiga liv.

På lördag har jag fått försäsongens första domaruppdrag och jag är hur peppad som helst. Det blir en riktig utmaning och förhoppningsvis en bra start på säsongen. Bara några timmar efter matchen är det äntligen festivaldags igen - Nordic Rage i Boden har dragit på med en himla bra uppsättning av tunga metalakter och jag ser fram emot att headbanga i stort sett hela kvällen. 

Det finns några nya jobb att söka och jag fortsätter fundera på var jag kommer att ta vägen till hösten. Återigen känner jag mig (något sånär) hoppfull. Så trots att mörkret dominerar dagen och regnet slår hårt på fönstret så är jag på bra humör!

VINTAGE PICS

Här i lägenheten anammar vi julstämningen genom att sitta i ett mörkt kök med tända värmeljus och spela vändtia. Faktumet att det är första advent innebär hemmagjord risgrynsgröt, pepparkakor och glögg.  Eftersom jag inte har så mycket att dela med mig av denna ljuvliga söndag så tänkte jag i alla fall bjuda på några härliga vinterbilder från i fjol. 

OM ATT INTE HA SÅ MYCKET ATT GÖRA

Stormen Berit sätter hela lägenheten i gungning, Christoffer spelar tv-spel och jag... Ja, jag sitter och leker med webkameran i väntan på att någonting ska hända. Klockan sju har vi bokat bord på en restaurang, men det är ju ett tag dit. Jag svälter, klättrar på väggarna och petar lite på herrn som sitter i soffan.

Vad hittar ni på när det inte finns så mycket att göra?

TRANSLATION: The Norweigian storm Berit has reached us in the north of Sweden. So here we are, trapped inside with nothing to do. At 7pm we have a reservation at a Thai restaurant in town, but until then it's a quite boring saturday. I'm playing with the webcam and Christoffer is playing video games.

OM NEGATIVA BESKED

Idag fick jag beskedet om att jag inte kom in på skolan. Ville riva brevet, bränna upp det och stampa på askan bara för att uttrycka min frustration men istället slängde jag det rakt ner i papperskorgen i hopp om att jag skulle kunna sluta tänka.

Det kan jag inte.

Även om jag spenderade hela gårdagen med att få ihop fristående kurser att läsa samt kollade över möjligheten att läsa program på hemmaplan så känns det bara dåligt just nu. Egentligen vill jag begrava mig så djupt jag bara kan och försvinna från jordens yta en stund. Orkar inte prata med någon, orkar inte se någonting positivt. Om någon frågar huruvida jag har fått antagningsbesked eller ej så kommer jag att bryta ihop. 

För en gångs skull har jag verkligen vågat hoppas, jag har spenderat flera tusen sekunder med att bara tänka på hur bra allting skulle kunna bli. En ny bostadsort, en ny miljö, nya vänner. En chans att fly utan att behöva motivera mitt beslut - någonting jag har längtat efter i flera år. 

Men jag har hittat nya utvägar och är väldigt glad för det, till hösten kommer jag att börja läsa någonting liknande det jag sökte, fast i Luleå. Inga studielån, inget flyttkaos, ingenting. Om tre år så går jag ut skolan lånfri, och kan förhoppningsvis göra någonting jag vill ändå. Det här kan också bli bra.

Ge mig bara några dagar att smälta det negativa beskedet så är jag på fötter igen, mer motiverad än någonsin.

OM DET FINASTE MED VINTERN

Jag vill ligga med bara bruna ben i gräset och njuta av solens värme. Vända mig om och pussa honom bara för att jag kan, bara för att han är min och väljer att ligga där bredvid mig hur tråkigt det än kan vara att bara ligga ner. 

Jag vill gå på festivaler och krama alla jag känner och några till. Tränga mig längst fram på det där bandet med fina människor i min närhet och sjunga till låtar som vi inte kan texten till.

Jag vill säga att "den här sommaren ska jag faktiskt bada" även fast jag aldrig gör det, och tvinga mina nära stå i vattnet och vänta i flera timmar bara för att jag ska få en ärlig chans att doppa mig. Bli sur för att de skvätter vatten på mig, doppa axlarna och simma tio meter för att sedan gå upp och lova mig själv att aldrig mer sätta foten i svenskt vatten igen.

Men det känns onödigt att gå och vänta på sommaren när det nya året inte ens har kommit. En hel är månad kvar av 2011 och allt vad det innebär, och vintern är ju rätt fin ändå. Det är nu man har chansen att stanna inomhus under en filt tillsammans med en fin istället för att springa ut  och mötas av en bitande kyla, det är nu man kan sätta sig ner och dricka litervis med te med nära och kära och bli helt varm inombords. 

Och viktigast av allt - det är bara en månad kvar till nyårspussen. 

OM ATT ÖVERVINNA RÄDSLAN

Har precis slagit igång veckans andra diskmaskin. Det är konstigt att det går åt så himla mycket tallrikar och glas  när man är ensam, det är ju inte så att jag äter för två bara för att jag är uttråkad. 

Om några timmar ska jag hämta upp mamma och pappa på flygplatsen eftersom deras veckolånga utomlandsvisit har nått sitt slut. Samma med min veckolånga ensamhet, även om jag har spenderat den största delen av tiden hos eller med Christoffer så har jag lyckats sova två nätter helt ensam nu. Något jag aldrig trodde skulle gå i början av veckan. Jag har antingen varit så rädd så att rädslan har gått över eller så har jag bara slutat tänka på alla hemskheter som kan hända. Varför skulle det hända just idag, när jag är ensam? 

Så nu ligger jag i min säng, orädd, och tittar upp i taket. Tänkte se några avsnitt av Bones innan jag lagar min sista middag i ensamhet samt städar upp och gör det fint.  Alla andra ärenden är fixade, maten står i kylskåpet och jag har till och med hunnit ringa FedEx om ett paket till min far. 

Konstruktivt.

CAN YOU SEE THE SNOW?

Promenerade några kilometer för att få en chans att visa er vad som är vackert med nysnön. Det var länge sedan mina händer var så kalla och min ena fot var helt blodig av ett skavsår då jag kom in genom dörren igen. 

Trots att det är hur kallt som helst ute så ska jag äta sallad med kikärtor och gravad lax till middag. Kompenserar med mängder av citronte och det fungerar ju minst lika bra som varm mat.

TRANSLATION: The first snow arrived in Luleå yesterday and just look - do you see how beautiful it is? Even though it's cold outside I will have a cold salmon salad for dinner, and drink a lot of tea since I won't get warm by the food.

OM FÖRSTA SNÖN

Gick med Christoffer till busshållplatsen för att säga hej då och upptäckte att det snöade. Första, finaste snön har nu kommit till Luleå och även om jag inte gillar snö egentligen är nysnö bland det underbaraste som finns. Tanken på ett vitt, purt puder som lägger sig över de mörka novembergatorna och lyser upp lite extra värmer en aning i nalkande vintertider. 

Ändå ligger jag inomhus under två filtar och väntar på att The Holiday ska börja. Så trots att jag är ensam i ett stort hus med hundra lampor tända istället för värmeljus blir denna kväll rätt bra ändå. 

Vad har ni för er en söndagskväll som denna?

OM RYGGSMÄRTA

Har sovit konstigt inatt. Christoffer har fått hjälpa mig att ta upp handduken från golvet, knyta mina skor och andra saker som bara Greta, 98 kan tänkas behöva hjälp med i vanliga fall. Jag har så ont i ryggen att mitt vänstra ben tenderar till att springa iväg ibland och den enda positionen jag kan hålla en längre stund är liggandes på mage. 

Föga roligt, säger ni. Jag också, men eftersom jag läste att motion är bra för alla krampliknande åkommor så ska vi åka bil till ICA maxi och köpa mat samtidigt som jag ska ta en lååång omväg och titta efter ett nytt fint nagellack.

ÄVENTYR

Nu ska jag och Christoffer åka på middag hos hans föräldrar, sedan står vi V.I.P-listan till en Bruce Springsteen-tribute lite senare ikväll. Jag känner mig som en lyxig madame och har jobbat extra mycket för att få till den perfekta eyelinervingen just för detta tillfälle. 

Eftersom jag vet att ni undrar över min nya frisyr.

OM MORGONTIMMARNA DEN 18 NOVEMBER

En fredag som så många andra. 

Jag stod i badrummet tidigare och betraktade min nya frisyr samtidigt som jag smorde in ansiktet med honung. För första gången kände jag att klippningen var rätt - det här är jag. Även om det korta håret får mig att känna mig lite androgyn vissa stunder så är det så skönt att inte ha tovigt hår som bara är ivägen, och jag får en chans att visa mina unika drag på ett helt annat sätt. 

Magen gör så ont att jag inte orkar ställa mig i köket och koka gröt. Dålig cirkel. Mår dåligt när jag är nyvaken och kan inte ens sända en fin tanke till mat, sedan blir jag för hungrig för att äta. Ska trotsa det, så småningom, gå och förbereda en smörgås och sedan bara låta den ligga framför mig tills jag känner det verkliga suget för mat.

Nu sitter jag här och läser bloggar i hopp om att bli lite provocerad, tittar på Bones och väntar på att min pojkvän ska ta helg så att vi kan åka hem till Luleå (eller gå på spelning). Klär mig i en tröja som har tjugo centimeter för långa armar och har honung i ansiktet. Går barbent fram och tillbaka genom lägenheten, även om det egentligen är lite för kallt. 

Det är min fredagsmorgon, hur ser eran ut? 

OM FINA DRÖMMAR

När Christoffer åkte till jobbet så bestämde jag mig för att sova lite till. När jag är sjuk och dessutom var trött på morgonen för en gångs skull så kände jag att det passar bra med några timmars extra chans att bli helt utvilad. 

Och jag började drömma med en gång. Normalt sett drömmer jag väldigt skumma, hallucinogena saker med mycket färger och förvirring. Idag handlade min dröm om slott, riktigt gamla skolor med bänkar (älskar) och en kod som vi inte fick tag på hur mycket vi än försökte. Ringde en kompis och insåg att jag hade fel nummer på kontaktlistan så jag kom fram till en kändis istället. Vaknade av att det kändes som att någon skakade mig väldigt hårt och med obehaget i magen så kände jag att det var mobiltelefonen som vibrerade. Tack, Christoffer, för att du väckte mig från den finaste och mest normala drömmen jag har haft på evigheter. 

Jag klippte mig igår förresten, och på grund av att min bruna utväxt såg hemsk ut och hennan har börjar gå ur håret så färgade jag det svart också. Nu när jag har chansen att ta fram min naturliga hårfärg ska jag nog göra det, men det får bli nästa projekt. Håret är väldigt väldigt kort, några centimeter hår finns kvar högst upp på huvudet, men jag är nöjd - bara det får växa några centimeter till. Ska bara låta mig själv smälta det faktum att jag återigen är hårlös så ska ni få se bilder snart. 

OM ATT STJÄLA EN MUMINMUGG

Dricker morgonte med ekologisk och fairtrademärkt honung, det får mig att känna mig duktig trots att jag är ganska skeptisk mot allt det överdrivna miljötänket. Inte för att det är fel att tänka på miljön, det ska man göra, men mest för att det känns alldeles för överhypat för min cyniska tankegång. Har passat på att stjäla Christoffers mugg eftersom han är på jobbet,  för hur kan man tacka nej till att använda en muminmugg när man får chansen?

Ska gå in till stan på en stund, träffa Alma och införskaffa lite viktiga saker (sen när blev en lösnagelsax viktig?), förhoppningsvis boka en klipptid också. Finns det inga tider i närheten av nuet så kommer jag inte att våga längre. Jag lever för stunden och kan inte tänka längre än så. 

Men först måste jag bestämma mig för vilka byxor jag ska ha på mig. Dagens i-landsproblem. 

MÅNDAGSFÖRKYLNING

Att pussa på min sjuka pojkvän en hel helg kan tyckas vara en dum idé såhär i efterhand då jag vaknade upp med söndertäppt näsa imorse klockan 8 och inte kunde somna om hur mycket jag än försökte, men det är svårt att motstå. 

Nu kan jag andas igen, men eftersom jag är sjuk för första gången på evigheter så mår jag hemskt dåligt och kan inte röra mig ur sängen utan att frysa ihjäl och dö (nästan). Har sprungit ner till brevlådan två gånger i förhoppningen om att mitt paket med en ny varm tröja och nya varma skor har nått mig, men resultatet har hittills varit negativt. 

Imorgon blir jag lämnad ensam av min mor och far i sju dagar. Hur ska jag överleva i ensamhet i sju dagar när jag bryter ihop efter en natt? Jag kommer ligga i sängen och gråta tills någon kommer hit och tycker synd om mig, eller så flyr jag bara fältet och gömmer mig någon annanstans tillsvidare. Det är dagar som denna jag skrattar mig själv rakt i ansiktet och undrar över hur jag ska kunna klara mig ensam i en lägenhet när jag väl kommer in på en skola och kan flytta hemifrån. 

Glassbilens melodi ljuder utanför fönstret och jag tänker på ett avsnitt från Bones där Booth skjuter sönder glassbilshögtalarna för att melodin ska sluta. Därför ska jag dra täcket så långt över huvudet jag bara kan utan att täcka ögonen och se just  Bones. Det är ett tecken. 

FROST

UTLOTTNINGSVINNAREN

Idag är den stora dagen kommen, jag har spenderat nästan en timme med att skriva alla era mailadresser på små lappar för att sedan vika ihop dem så snyggt och så symmetriskt som möjligt. Det gjorde nästan ont att bara välja en vinnare i tävlingen/utlottningen, men nu är det gjort och jag hoppas att du blir väldigt glad över parfymen Rebecka!

Grattis, du har förhoppningsvis fått ett mail från mig as we speak. 

THE CHAINS ARE LOCKED

- Varför försätter man sig själv i hjälplöshet när man inser att man inte kan hjälpa en medmänniska, hur mycket man än försöker?

OM RESDRÖMMAR

Jag vill resa igen. Se mer av världen, uppleva olika kulturer, känna och betrakta. I somras gjorde jag min första föräldrafria utlandsresa till Skottland, vilket jag absolut inte ångrar, men nu känner jag för att vidga mina vyer ännu mer. Ingen halvtaskig sista minuten-charter-resa, utan en fin och ärlig tur för att få en ny inblick på människor och platser. 

Tänk er att tågluffa genom Europa eller ta transsibiriska järnvägen till Asien och vidare. Australien, Nya Zeeland eller varför inte jorden runt? 

Med det sagt så börjar jag spara pengar, hur berest man än är så finns det alltid nya platser och besöka - och det är det som är så underbart!

I december 2009 så besökte vi Egypten. Kairo och luxor är definitivt med på min top 10 över platser jag har besökt.

Det land jag gillade mest, alla kategorier, är dock Vietnam. Har aldrig mött vänligare människor. Vi åt mat med lokalbefolkningen och man fastnade i stolarna för att de inte var anpassade för västerlänningar. Älskar det.

BEAUTIFUL VIEW

När jag var ute och sprang så kunde jag inte undgå att stanna och ta en bild på denna vackra vy. Att kylan kan göra sådana underbart fina saker ibland är för mig helt otroligt. 

iPhone 4, redigerad i Camera+

NÅGRA ORD OM TRÄNINGSMOTIVATION

Frosten ligger fortfarande kvar utomhus. Det är nu man verkligen uppmärksammar att hösten har nått sitt slut och att vintern närmar sig med stormsteg.

Tanken på en löprunda gör ont i magen, men samtidigt vill jag hinna med mina två inplanerade längre distanser innan snön börjar komma och underlaget blir mer ostabilt. Jag vill se resultat genom längre sträckor och det märker man bäst ut genom att springa utomhus. På en löpbana känns allting likadant, man får inte samma perspektiv genom att springa runt i en inomhushall.

Nästa vecka kommer jag att ändra lite på träningen genom några dagar av gym istället för enbart löpningen. Det blir intressant, med tanke på att jag inte har tränat med vikter sedan idrotten på gymnasiet. 

De senaste två åren har jag legat på latsidan och pendlat väldigt mycket i vikt, nu har jag äntligen motiverat mig tillräckligt för att gå ner till min startvikt (minus fem kilogram från min maxvikt), så nästa projekt blir att träna upp muskelmassan och återigen jobba mig uppåt. 

Det är så roligt att se resultat, och jag mår så himla bra.

MED PENGAR KOMMER FRISYRBYTE

Idag fick jag äntligen mina pengar, så nu kan jag aldrig mer skylla på att jag är fattig. Kan inte heller skjuta upp klippningen som jag har lovat mig själv hur länge som helst. Efter att jag var hårmodell för några år sedan och de klippte av allt mitt hår så ville jag bara ha tillbaka det långa igen. Min pojkvän sa "Det känns som att ligga bredvid en man" första nätterna vi sov tillsammans efter jag hade klippt mig, och jag var osäker på huruvida jag gillade det eller ej. 

Mitt mål var att få tillbaka  mitt långa hår till studenten. Och det var långt, men inte lika långt. Nu känns det bara omständigt att borsta, sätta upp och fixa håret dagligen. Det är bara ivägen och jag vill ingenting hellre än att klippa av det. Problemet är att jag har frisörskräck, då jag bara har suttit i frisörstolen två gånger i hela mitt liv. Att låta en helt främmande människa som aldrig har rört mitt hår helt plötsligt klippa av det är min största skräck. 

Sedan kollar jag på inspirationsbilder som denna och bestämmer mig för att det nog är värt att ta mod till sig i slutändan. Nästa vecka blir veckan då håret åker av igen.

Helt underbar. Bildkälla

OM ATT PRESENTERAS

Jag hade fortfarande inte förstått att Jakob var Annes kusin. Fina, fina Jakob, med de varma hasselbruna ögonen och ljust rosa läpparna, som jag hade utbytt ett och annat leende med och mer än gärna skulle lära känna ännu bättre var släkt med min absolut bästa väninna. 

Anne hade fått veta mitt intresse för Jakob i en svag stund, jag hade aldrig egentligen berättat det men hon hade lyckats se igenom mig ändå. På ett sådant sätt som bästa vänner gör. Hon sa att det var en enkel match, men jag var inte benägen att hålla med. Det intensiva och för henne intressanta samtalsämnet om mig och hennes kusin tillsammans dog ut några månader innan vi hamnade på en hemmafest där Jakob också befann sig.

-Jag kom precis på en sak

-Vad?

-Jo, du är ju intresserad av min kusin och så, jag kanske kan introducera er för varandra. Kom ihåg att jag ska vara den som håller ert bröllopstal!

-NEJ ANNE, NEJ. DU GÖR DET INTE!

Men när jag såg det där busiga leendet på hennes läppar insåg jag att jag inte kunna hindra det längre. Hon var redan på väg, och jag blev nervös. Vad skulle jag göra om svetten började rinna från händerna? Skulle jag använda mig av hej, tjena, bonjour, det var länge sedan, eller någon annan hälsningsfras för att inleda samtalet? Vet han ens mitt namn?

Jag var så fokuserad på att få ut de allra sista dropparna ur vinglaset för att få mod nog att hälsa på Jakob att jag inte såg hur han kom upp framför mig. Jag tittade upp och såg in i hans stora, ärliga ögon. De var trollbindande och jag kunde inte flytta blicken. Hjälp, nu är jag fast.

-Hejsan, Jakob heter jag

Hans handslag var mjukt och snällt. Jag stelnade till. Kunde inte röra på mig och än mindre prata. Försökte gång på säga någonting men fick inte ur mig annat än pipljud. Jag kände rodnaden komma och tog mig samman.

-H, h, he, hej, Sofia

Jag såg hur han flinade lite över hur blyg jag var.

-Vill du ha något att dricka?

-J, ja, varför inte?

Jag försökte att le utan att se nervös ut. Kände hur tillgjort det blev och ville inget hellre än att gömma mig under jorden för en sekund. Jakob kom tillbaka med påfyllning och det började släppa. Två glas senare så pratade vi mer än någonsin förut. 

OM KONSTIGA SINNESSTÄMNINGAR

Idag är jag glad fast ändå ledsen. Nere men ändå uppe. Ja, ni fattar.

Ena sekunden har jag ett sådant glädjerus att jag bara vill skrika ut till min omgivning hur perfekt mitt liv är, nästa vill jag kasta det dyraste föremålet jag hittar in i väggen och se vad som händer.

Jag behöver få utlopp för min ilska men samtidigt dela med mig av allt bra som händer.

Jag vill att människor ska se mig dansa och försöker inte dölja ett enda felsteg.

Rastlös, meningslös och otrygg men jag vill inte ändra på saker ännu, den tiden är inte riktigt kommen för en rädd småstadstjej ännu. Det finns för mycket verklighet som jag inte behöver ta del av inlåst i mitt trygga samhälle, sådant som mina små flickögon inte vill bevittna. 

Igår var jag rädd, idag är jag modigare än någonsin förut.  

LITTLE BOXES

OM ATT SLÄPPA NÅGON (del 2)

(Vadå del två kanske ni undrar, jag håller på att knåpa ihop en mininovell och har valt att göra den i kortare stycken för att få en chans att verkligen arbeta igenom texten och utveckla mitt skrivande. Har ni inte läst del 1 ännu? Det kan gå bra ändå, men vill ni ändå läsa så hittar ni del nummer ett här. Hoppas ni gillar det!) 

Den ynka minuten det tog att koka vatten hade aldrig känts så långdragen. Vetskapen om att han återigen satt i hennes kök trots att hon hade lovat sig själv att aldrig mer yttra ett ord till honom gjorde henne mer maktlös än någonsin. Samtidigt försökte hon vinna tid, för vad skulle hon säga egentligen? Hon hade aldrig tänkt ge någon orsak till varför han inte platsade in i hennes liv längre, kanske för att hon antog att han skulle förstå anledningen själv. 

Det var inte för att hon var rädd för att bli sårad som det hade varit så många andra gånger, utan det handlade om att han redan hade sårat henne. Han hade varit otrogen bara en vecka efter deras första kyss, brutit sig in genom hennes känslomässiga barriär och sedan bara förstört allting. Ändå ville hon förlåta honom, hans närvaro fick det att pirra i hennes mage och hon visste att hon var kär i det förbjudna. Det kunde inte fortsätta. 

Hon serverade honom vid bordet, ett friskt hallonte. Hans favorit. Hon hade alltid varit bra på att hålla koll på detaljer om människor, så var fallet även med honom.

-Varför står du bara där? Slå dig ner, sa han som om det vore den mest naturliga saken i världen. 

Hon drog sakta ut stolen och satte sig försiktigt ner på platsen mittemot. Försökte att inte visa rädsla för vad som kunde hända. När hon satt mittemot honom och stirrade in i de där alltför välbekanta isblåa ögonen så var hon såld. Han hade vunnit över henne igen. Hon visste att han också var medveten om det, för det charmiga leendet som hon föll för var återigen där.  Han visade sin perfekta tandrad och hon smälte. 

Det gick inte att hålla emot det längre, en kyss senare och hon kunde inte säga nej. Lusten fanns där även om viljan inte riktigt var med på vad hon gjorde, hjärnan och hjärtat valde att inte samarbeta som så många gånger förr. Dörren till sovrummet öppnades, kläder flög åt alla håll och hon bet återigen i den förbjudna frukten. 

Två timmar senare stängde hon dörren efter honom. "Vi ses snart" var de sista orden han hade sagt till henne och hon visste att han hade rätt. 

Hon sjönk ner på golvet, ringde efter hennes bästa vän. 

-Gissa vad? Det hände igen.

MÅNDAGSTANKAR

Mobiltelefonen vibrerar under kudden. Jag vill egentligen skrika håll käften och vända mig om, men klockan har slagit 11 och det är dags att vakna.

Svett, dålig andedräkt och en frisyr som liknar en lejonman mer än någonting annat. Att ha en konsert för mig själv i duschen vore inte helt fel. Jag älskar att stå i den varma duschstrålen, sjunga högt och falskt för mig själv och drömma mig bort till andra platser. 

Jag vill starta veckan pigg, ren och fräsch, äta en god frukost och förbereda mig inför veckans alla möjligheter. Jag vill söka jobb, titta på utbildningar och hitta någonting som gör att jag kommer framåt - någonting jag kan göra med mitt liv. Jag vill utforska nya saker, resa och besöka nya platser. Alla dörrar står öppna.

Och startar jag på topp på måndag så får jag en helt ny standard för resten av veckan.

HAPPY HALLOWEEN

Nu har min favorithelg på hela året kommit till sitt slut. 

Vissa frågar hur jag kan gilla Halloween så mycket men vad finns att inte gilla? Man får klä ut sig och vara hur extrem som helst, träffa allt från vampyrer till Klimpen från Bert och dricka alkoholhaltiga drycker med fina personer. 

För min del har jag även fått träffa en hel del vänner som jag inte har träffat på ett tag och det har varit hur kul som helst. Vill bara spola tillbaka tiden och göra om allting, eventuellt fira Halloween nästa helg igen (och gärna helgen därpå). 

Och sedan har jag insett hur roligt det är att sminka andra, så mitt nya framtidsyrke är alltså maskör. 

DAG 7 – EN BILD FRÅN NÄR JAG VAR MINDRE

Jag tittade igenom bilder från 2007 för att hitta någon bild på mig i yngre dagar, men jag insåg efter en stund att jag ser likadan ut nu som då så jag väljer att ta en bebis-bild istället. Bilden heter "Sofia ringer till BRIS" i fotoalbumet, och det tycker jag är rätt roligt.

OM ATT STÄDA

Idag är en sådan dag som kommer ganska sällan men samtidigt är väldigt viktig. En dag då jag tar tag i mitt liv och gör alla golvytor tomma, skrivbordet renare än någonsin och sorterar i varenda liten låda för att uppnå perfektion. Jag drar med fingret över tvn för att se hur mycket damm det finns och torkar sedan upp allting med rynkad näsa. Golvet dammsugs, elementet rengörs och luftas ur, var sak har sin plats.

Imorgon kommer jag att se skönheten i att inte ha allting kliniskt rent och sakta förvandla golvet till en horisontell garderob igen. Skrivbordet kommer att vara fullt med betalda fakturor och sönderrivna papper och dammet kommer återigen att vara en del av charmen i att ha ett lite småstökigt rum.

Men just nu så lever jag i nuet, och idag ska det vara fint. Det finns en period för allt.

ABANDONED

Hittade två cyklar stående längs vägen när jag skulle fotografera lite höstbilder. De blev så himla vackra i vintage-tolkning och här har ni resultatet. Hoppas verkligen att ni gillar bilderna lika mycket som jag gör!

Translation: I found two abandoned bikes on my walk earlier today. This is my vintage interpretation of the pictures I took and I hope that you like them as much as I do!

OM ATT SLÄPPA NÅGON (del 1)

Hon hade lovat sig själv att inte prata med honom mer. Även om hans närvaro kändes bra för stunden så slutade det alltid med att hon blev ledsen. Inga telefonsamtal, ingen kontakt, att ens hälsa på honom på stan skulle vara en synd. 

Det var för hennes eget välmående och för att lyckas få honom ur huvudet så skrev hon ett kontrakt mellan henne och hennes bästa vän. Att bryta kontraktet och höra av sig till honom skulle vara självbestraffning nog, men däremot så skulle hon unna sig någonting riktigt fint om hon lyckades få ut honom ur huvudet inom två månader. Pennan darrade när hon skrev under pappret, och trots att hon visste hur viktigt det var så kunde hon inte undgå att tänka på hur larvigt det var att tvingas skriva ner löften på ett papper. 

Den natten sov hon i tio timmar för första gången på länge, hon kunde äntligen slappna av.

Hon vaknade skräckslaget när det knackade på dörren. "Vad händer, jag väntar inte besök" tänkte hon och rörde sig med släpande steg för att titta vem det var. Skräckslaget ryggade hon tillbaka från dörren. Genom dörrkikaren hade hon sett hans silhuett i den mörka trappuppgången. Detta scenario fanns inte med på kontraktet, och det fanns inte heller med i hennes tankar över huvudtaget. 

Utan att tänka öppnade hon dörren.

-Kan vi prata? Sa han varpå han vandrade in i hallen utan att invänta hennes svar. 

Hon stängde dörren bakom honom, kände sig tvingad till att säga någonting och inte bara låsa honom ute. 

-Vill du ha en kopp te?

DAG 6 – ETT FOTO JAG ÄR VÄLDIGT NÖJD MED

Jag har lagt upp denna tidigare också, men det är en av mina favoritbilder på grund av färgerna och strukturerna, älskar hur simpel den är men ändå hur mycket man faktiskt får ut av den. 

OM KYSSAR

De brukar säga att momentet före är det mest romantiska, de allra sista sekunderna innan läpparna möts. Det känns som en evighet, magen kittlas så att det nästan gör ont och jag vill inget annat än att bara slänga sig mot hans läppar och få njuta av nästa stund. 

Men någonting hindrar mig. Ögonkontakten. Det är så vackert att stirra in i hans ögon och att se hur alla känslor kommer till liv - för ögonen speglar verkligen själen om man väljer att titta efter den. 

Momentet är över. Läpparna möts, mjukt och försiktigt, nästan blygsamt. Denna sekund känns inte lika lång, och när det är över vill jag bara uppleva samma stund igen, och igen, och igen.

DETAILS

Idag har jag agerat bollplank på stan med min bästa vän Mikaela som är hemma på höstlov denna vecka. Hon provade kläder, jag berättade vad jag tyckte varpå hon köpte kläderna. Eftersom jag inte har några pengar så är åsikter det enda jag är full av för tillfället, men det  är mysigt att gå runt på stan och njuta av höstmörkret ändå - det blir ju trots allt mörkt klockan 17...

Translation: Today I've been out shopping with my best friend. I don't have any money, but I think it's kind of comfortable and soothing to just walk around in the malls anyway - and I like to give opinions and force people into buying clothes. 

 

DAG 5 – VAD FINNS I MIN HANDVÄSKA?

Min "handväska" köpte jag på Top Shop i Skottland för 8 pund i somras. Den är så fin och jag tänker inte överge den även om den är trasig. Hur som helst, det här är det närmsta handväska jag kan komma, för jag antar att kånken inte fungerar bättre.

Här kan ni alltså hitta min plånbok, min kompaktkamera, en nyckelknippa med nycklar till min cykel, mitt hus, Christoffers ena lägenhet och Christoffers andra lägenhet (nu vet ni om vi känner för att stjäla den), ibland finns mobilen där i också (beroende på mån av plats i andra plagg) och slutligen finns där ett läppglans. 

DAG 4 - ETT LYCKLIGT ÖGONBLICK

23/6 2011, efter fem års väntan fick jag äntligen se Robbie Williams igen. Denna gång i en mer okänd miljö, min första konsert utomlands. Jag och Christoffer tog oss hela vägen till Glasgow för att se Take That, och jag ångrar det inte en sekund. Världens finaste resa, världens bästa plats och världens bästa entertainer. Jag skakade och grät mer än någonsin förr efter Robbies fem egna låtar, han är den enda mannen som kan röra mig till tårar.

OM MIN SKRÄCK FÖR INBROTT

Under helgen har det varit inte mindre än fem inbrott i kommunen. Tjuvarna har schemalagt människors arbetstider och rutiner, och när de inte har varit hemma så har de slagit till genom att helt enkelt bryta sig in genom altandörren och genomsöka huset. Det handlar om små marginaler, mellan en och tre timmar.

Jag är löjligt rädd över att de ska komma hit också. Att de inte har räknat med att någon är hemma eftersom inga bilar står på gårdsplanen och börjar slå in ett fönster, eller att jag kommer hem och upptäcker att någonting inte stämmer för att möta tjuvarna när jag går in genom dörren. Jag sover med ett öga öppet och vaknar varje gång det knäpper i huset, trots att mamma och pappa ligger på våningen nedanför. På dagtid funderar jag över tänkbara scenarion och hur jag ska agera, om jag ska hoppa genom fönstret, om jag bara ska skrika eller om jag ska gömma mig under sängen tills de har försvunnit.

När jag började skolan hade jag aldrig hört talas om inbrott förutom i filmer. Efter ett år på fritidsverksamheten fick jag börja gå hem själv och vara hemma ensam medan mamma och pappa var på jobbet. Sju år gammal promenerade jag den kilometerlånga vägen hem dagligen och möttes av en olåst dörr. Jag fick inte en egen nyckel förrän några år senare. Hur dumdristigt det än känns såhär i efterhand så var det inte konstigt då. Jag var aldrig rädd hemma, det kändes alltid säkert.

Idag låser jag alltid dörren två gånger för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Jag låser in mig även om jag planerar att vara hemma i bara några minuter och om jag hör ett ljud går jag och kollar vad det är. 

Då vi har både en högstadieskola och en folkhögskola alldeles här intill så är det svårt att se om en människa rör sig förbi huset ett antal gånger så det är ingen idé att vara misstänksam. Jag hoppas bara på det bästa - att ingen kommer in hit och att vårat område kan få kännas säkert ett litet tag till!

TÄVLING - PARIS HILTON FAIRY DUST

Ber om ursäkt för dåligt bloggande i helgen, men jag har prioriterat diverse andra aktiviteter. Däremot så tänkte jag kompensera er med en tävling såhär på söndagskvällen - ta chansen att vinna Fairy Dust by Paris Hilton, 100ml, till ett värde av 525 kronor. 

På följande vis beskriver eleven.se Fairy Dust:

Paris Hilton sveper sitt magiska trollspö och hänför kvinnor över hela världen. Fairy Dust är Paris nya magiska doft. Den bjuder in kvinnor i alla åldrar till att med endast en puff av Fairy Dust få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Det finns verkligen magi i denna fängslande nya doft från Paris Hilton.

Doften inleds med blommiga noter av rosa pioner, apelsinblomma och mousserande Prosecco-ackord. I hjärtat av Fairy Dust finns en bukett av gardenia och vattenliljor - med en perfekt blandning av persikonektar. Tillsammans uttrycker dessa doftnoter en lekfull kvinnlighet. Doften avslutas med en blandning av krämig vanilj och myskig kaschmir, inlindat i en ekig doft som verkligen är kittlande.

För att tävla så skriver ni helt enkelt en liten "jag är med"-kommentar i kommentarsfältet nedan. Glöm inte att skriva med er mailadress!!

För extra vinstchanser så kan ni dels GILLA inlägget på bloglovin', och dels TIPSA om tävlingen på eran blogg/facebook/twitter eller dylikt. Glöm inte att länka detta så att jag kan se att ni har gjort det.

Vinnaren väljs slumpmässigt och jag kommer som sagt att ta kontakt med dig som vinner via mail. Tävlingen avslutas på söndagen den 13 november, dvs om två veckor från nu. 

Lycka till! 

DAG 3 – BETYDELSEN BAKOM MITT BLOGGNAMN

Denna känns väldigt onödig, men vi kör ändå.

Ssofias heter jag, kort och gott, för att mitt namn är Sofia och mitt efternamn börjar på S. Det första S:et i början är endast där för att Sofias är upptaget på alla domäner som jag hade kunnat tänka mig att blogga på. Sedan återfinns jag som ssofias på andra hemsidor också, så det blir ett litet samlingsnamn för mina användare.

On the edge of forever har jag valt att använda mig av dels för att det är första raden i The Flood, som är Robbie Williams stora comeback med Take That, och dels för att jag står på gränsen av för alltid. Just nu bryter jag mönster, funderar och planerar mitt nya liv. En flytt 130 mil söderut till någonting nytt och, för mig, helt okänt. Jag får en chans att börja om på nytt, och starta ett nytt "för alltid" genom att släppa de förra löftena jag hade för mig själv. 

OM ATT ROMANTISERA

När jag läser en text så vill jag på något sätt bli påverkad av den, jag vill kunna le om texten är rolig eller bli tårögd (än bättre; gråta) om den är sorglig. Finns det en karaktär vill jag kunna älska eller hata den. Att känna någonting för en text när man kommer till sista stycket är, för mig, en klar indikation på att det är en bra text och skribenten har gjort ett bra jobb. Det är också vad jag försöker åstadkomma när jag skriver. 

Ändå läser jag gång på gång i kommentarsfälten på texter som innehåller sorg, depression eller självdestruktivitet att skribenten i fråga romantiserar någon av dessa ämnen. Bara för att det är tabu att skriva om att jag eller någon annan (min fiktiva karaktär i detta fallet) mår dåligt så  förespråkar jag väl inte sorg genom att skriva om det? 

Jag vill skriva min text med känsla, därför använder jag mig av ett eller annat element som jag relaterar till mig själv. En händelse är det ultimata, men bara en känsla fungerar också, resten brukar jag göra fiktivt. Annars kan inte jag få det trycket i texten jag vill ha. När jag refererar till verkligheten så är det lättare att bygga upp en scen att skriva runt, och det är väl svårt att kringgå att det faktiskt finns annat än optimism i det verkliga livet.

Jag har absolut ingen intention att ta er till någon överoptimistisk drömvärld genom mina texter, för i mina ögon blir det bara falskt. Att skriva är terapi för mig och jag får en ny chans att bearbeta saker som har hänt förut. Det tror jag absolut att fler än jag känner också, eller jag hoppas det i alla fall. Att skriva ska inte vara något tvång, det ska komma av sig själv, och det gör det oftast genom känslor.

De som skriver om självdestruktivitet i verkliga livet förskönar ju inte heller situationen - den är genuin och det är vad som gör det intressant att läsa. Det är intressant att följa en kamp på det viset. Bara därför känner ju inte jag att jag vill skada mig själv, jag tycker bara att det är modigt att dela med sig av sina innersta tankar på det viset och de får samtidigt en helt ny chans att bearbeta genom att göra just det. Att läsa om ätstörningar får mig inte att vilja ta över deras liv, lika lite som jag vill byta med någon som hävdar sig vara genuint lycklig hela tiden.

Som jag sa tidigare, allt i livet är inte lycka och skratt. Det finns en mörk sida också - men det är tabu att nämna den. 

DAG 2 – 10 FAKTA NI INTE VET OM MIG

1. Jag är otroligt höjdrädd. Åker jag upp för en rulltrappa så känns det som att jag tappar fotfästet och faller rakt neråt. Måste alltid stå bakom någon när jag ska uppåt, för stirrar jag rakt in i någons rygg är det ingen större fara. Flygresor och dylikt är okej, för då har man inget perspektiv gällande hur högt upp man är längre.
2. Jag är väldigt impulsiv och följer mina impulser fullt ut. Förra månaden fick jag exempelvis för mig att sluta tvätta håret med schampo och istället börja med balsammetoden, samt att sluta slakta håret med hårfärg och henna det istället. Sagt och gjort, trots att jag har mycket gamla produkter kvar så kunde jag inte ens förmå mig att använda upp dem. De ligger i badrummet och skräpar medan jag är nöjdare än någonsin med min prestation. 
3. Apropå hår. För två år sedan var jag hårmodell för nya produkter från Fudge. De klippte mitt hår kort (längsta slingorna var ungefär fem centimeter långa), färgade det rött med lila underhår och jag har aldrig varit räddare. Det var mitt första frisörbesök någonsin eftersom jag inte kunde tacka nej då de frågade på stan om jag var intresserad. 
4. Jag somnar nästintill alltid till filmer så jag har gett upp med att försöka se dem. The Invention of Lying såg jag säkert sju gånger innan jag orkade mig genom hela filmen, och den var ändå hur rolig som helst.  Därför håller jag mig till serier. Mina favoriter är The Mentalist, Fringe och Cityakuten. 
5. Förra året lade jag av med fotbollen helt och hållet, och jag saknar fortfarande att spela för varje dag som går. Dömningen håller jag fortfarande på med dock och jag hoppas på att nästa säsong ska bli riktigt rolig!
6. Jag har nästan aldrig huvudvärk, och är nästan aldrig riktigt sjuk, så när något av det väl inträffar så får jag alltid för mig att det är tiotusen gånger värre än vad det egentligen är.
7. Jag älskar djur. När jag var yngre höll jag på med hästar och jag har även haft två kaniner. Mormors hund dog för några dagar sedan och det var senaste gången jag grät. Djur gör mig väldigt sentimental, för det är verkligen sanna vänner. Min största dröm är att antingen köpa en ny kanin eller en liten hund.
8. Alltid när jag beger mig utomlands passar jag på att införskaffa ett par nya converse. De är billigare i exempelvis England så varför inte ta fördel av det?
9. Det bästa jag någonsin har gjort var att åka till Skottland i somras för att se Take That. Har aldrig gråtit så mycket som när Robbie kom upp på scenen. Mitt nya livsmål är att hinna se honom en tredje gång innan han lägger ner musiken.
10. Jag har väldigt svårt att komma på 10 fakta som ni inte vet om mig.